no retreat baby no surrender

Det tog ganska precis två timmar i går. Natten var god, dottern vaknade vid halvsex men somnade omedelbart om igen när hon fick komma upp till oss. Jag gick upp ensam vid tio över sju, gjorde lite morgongymnastik och fixade välling som dottern fick äta medan jag duschade. Maken hade haft en jobbig natt med sömnproblem så han var helt slut, plus att vi hade några hantverkare som skulle komma på morgonen så jag tog båda barnen med mig till skolan, lämnade av sonen och hade något slags utvecklingssamtal med dottern i knäet. Eftersom jag skulle ha undervisning kvart över nio och var tvungen att lämna dottern innan dess var jag helstressad efter tio minuter och tänkte medan hon tinade upp och började leka: "Bara hon inte bajsar, för då hinner jag inte." Sedan cyklade jag i väg till dagis och med en rask blick på klockan bara lämnade jag av henne fast hon var lite blyg (hon blev sur, inte ledsen). Hastigt i väg till jobbet, satte i gång föreläsningen och hann prata i en halv minut innan mobilen ringde som jag då bara helt sonika stängde av. Undervisade i tre timmar, slängde i mig en snabb lunch samtidigt som jag fixade ett par småsaker med mina kolleger, bland annat ringde det där samtalet som jag hade stängt av när jag undervisade. Därefter möte och efter det fick jag ta tag i en ansökan som skulle vara inne i dag och som jag slutligen fick i väg innan tre. Mellan tre och kvart i fyra svarade jag på lite e-post och stämde av en del saker. Vid det här laget var jag helt slut, det kändes som om jag hade hunnit klämma in en veckas jobb på en trekvarts arbetsdag. Vinglade nästan i väg till dagis, plockade upp barn ett, vinglade vidare till fritis och hämtade barn två som blev ett barn till för sonen ville ha en kompis med hem. Kom hem och bara däckade, lyckades nätt och jämnt ställa fram lite uppvärmd burksoppa och lite smörgåsar till middag och fick avstå från löpningen med grannen, eftersom vi båda (maken hade kommit hem då) var helt färdiga.

Efter middagen kvicknade vi till något, småpratade lite med grannarna och hade lite bollekar med barnen. Maken har röjt upp efter den torftiga middagen och är och handlar nu. Jag har lagt dottern och sonen ser om Harry Potter, skall snart lägga sig. Sedan är det äntligen sista avsnittet i den där Upp till kamp, good riddance säger jag lite faktiskt för även om det är kul att SVT gör en sådan här satsning (det är väl SVT?) och det känns väldigt ambitiöst för att vara svensk TV så håller jag nog med kritikerna en del. Det är revolutionsromantik och nostalgi ur ett manligt, t o m androcentriskt, perspektiv. Men just i kväll känns den som precis vad jag pallar med. Att sitta i soffan och glo lite.

Nytt samtal om min framtid i går. Undrar om det var därför jag gjorde sådana hejdundrande fysiska satsningar under dagen, för varje gång vi talas vid går min puls upp i 180 och jag blir så nervös och stirrig så jag måste stenhårt koncentrera mig på något annat. Men det känns som om det finns några människor som vill mig väl och det gör mig glad, i vissa fall rörd, och i ytterligare några fall orolig för att kunna leva upp till förväntningarna.