en tung våt trasa

Är väldigt deppig. "Deppig" är ordet för det är för mycket sagt deprimerad på riktigt. Har varit mycket med mina barn i dag - gjort Jack'o'lanterns och varit på stan. Hoppas det bara är PMS. Allting från förra året med pappa och allt har bara fallit över mig som en tung, våt trasa. Måste komma ihåg att vara tacksam över allting som jag har, får inte glömma det.

läget under kontroll, förhoppningsvis

Fredag igen. Lagade faktiskt för ovanlighetens skull en ordentlig fredagsmiddag - det var länge sedan jag gjorde det, kanske ett tecken på att arbetssituationen är på väg att stabilisera sig eller att jag har vant mig lite. Vi åt ungsbakad lax, gröna bönor, potatis- och jordärtskocksmos och keldas citronsås. Eller vi och vi, dottern slickade av smör och salt från bönorna och petade i sig lite lax med sås, sonen tuggade i sig enorma mängder lax med sås men kunde bara förmås smaka på moset. Nästa vecka går dubbelarbetet i gång men det känns rätt OK. Jag kommer att fixa det och om inte annat blir mina korta sejourer i Växjö ganska lugna så jag kan vila upp mig lite då. Tror att våren kommer att ordna sig på jobbfronten också. Skall ha möte om vårens bemanning i nästa vecka och då får jag närmare besked. Kortsiktigt är alltså läget under kontroll, förhoppningsvis.

Sonen hävdade ont i magen i morse och fick vara med på jobbet. Vi turades om lite, maken och jag, och det gick förvånansvärt bra. Men så ont i magen hade han ju inte. Jag försökte prata lite allvar med honom för man får inte skubba från skolan - fast han går ju bara i förskoleklass så egentligen gör det ju verkligen ingenting men jag tycker ändå att skolan är på allvar. Det är en av de lite störiga sakerna med "förskoleklass" - att det både är och är inte skolan på en och samma gång.

Nu skall vi se Zodiac. Igen, för vi har sett den men vi tyckte den var bra. Är mycket, mycket trött.

how hard you can get hit

NU blev jag ledsen. Har precis fått utlåtandet och det var inte alls positivt. Trots all positiv förhandsbuzz. Fan. Är helt knäckt.

Bra, känn på. Ner i skorna skall man. Bank bank. Den som kan ta mest pisk vinner. Eller som Stallone säger i Rocky Balboa: "It ain't about how hard you can hit. It's about how hard you can get it and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward."

jobbet 09.25

Vet inte om jag skall fortsätta med bloggen. Den hade något av en besvärjelsefunktion för mig inför Det Oundvikliga Nejet, och jag tänkte nog att om jag fick ett osannolikt ja i stället, skulle jag sluta. Nu vet jag inte riktigt när eller hur jag skall sluta - kanske när det "ordnar sig" för mig? Vilket skulle betyda???

Har ju fler ansökningar inne. Tror inte så mycket på någon av dem. Har blivit upptagen i ett annat projekt som sätter ihop en ansökan inför våren - känner mig tveksam till min egen plats i det projektet men enormt glad och tacksam över att någon vill ha mig med. Har en annan ansökan som skall vara inne om ett par veckor. Tror inte så mycket på den heller. Tror inte så mycket på någonting just nu, framför allt inte mig själv. MEN jag har ju faktiskt för tillfället (till årsskiftet) ett jobb. Som måste skötas. Annars lär jag definitivt vara arbetslös till våren...

it ain't over till it's over

Jodå, nya tag, tycks det som. Har inventerat mina möjligheter och det är ju inte over till it's over, precis. I dag har jag haft en bra dag.

i could fall asleep at night as a rock'n'roll star

Pendlar mellan att a) känna mig redo att samla ihop trupperna igen och kasta mig ut i arbetslivet med nya friska tag. En sådan här grej kan vara en riktig "jolt" för mig att fixa även sådan jag dragit mig för eller har legat ogjort. Och b) att jag känner mig lite smådeppig, lättirriterad, snarstucken och... just precis, besviken. Ett ögonblick trodde jag att jag var en star. Det är jag inte, jag VET att jag inte är det, men det var en sådan underbar, skön känsla och nu är den död.

don

Ringde till sist dit och fick nejet. Lite deppigt, men som jag sade till en kollega --- det är typ större chans att det skall dimpa ner en kappsäck med guldmynt framför fötterna på en. Och jag är bäst i motgång. Min handledare sade fina saker om mig när jag disputerade, bland annat att jag brukar kunna reda ut motgångar. Så det är väl bara att leva upp till.

Klen tröst. Bättre att åka hem och pussa på barnen. Och tänka på det som Scarlett O'Hara säger: "Tomorrow is another day."

loserbeteende

I dag skäms jag. I går betedde jag mig precis som jag hade lovat mig själv att INTE göra. Jag gick på hela storhetsvansinnet och drömmen om guld och gröna skogar och några års ordnad tillvaro och jagade upp mig helt i onödan. Det oundvikliga nejet kommer när det kommer. Jag har viktigare saker att sköta än att dricka öl (!) och trycka på "uppdatera" var femte minut. Det är bara loserbeteende. Och jag är ingen loser. Vägrar vara loser. Och egentligen borde jag bara piska mig själv en stund för att jag går på deras dumheter. Fast det gjorde jag - jag tvingade upp mig trots att jag suttit uppe till efter ett, tog hand om barnen, lade undan tvätt och hängde ny tvätt, bäddade sängarna, tömde diskmaskinen och satte ner smutsig disk, tog dottern till dagis och var på jobbet strax efter nio. Bakis. Och nu har jag svinmycket att göra och hela eftermiddagen går åt till möten, så det är bara att get to it.

23.30

Nej, de har inte lagt ut något mer på två timmar... det blir nog inget mer i kväll. Detta var inte bra, jag kommer att vara helt i upplösningstillstånd tills jag VET. Maken har underhållit mig med öl och smörgåsar medan jag suttit vid datorn och kollat med jämna mellanrum. Nu pallar jag inte mer, varken psykiskt eller fysiskt. Är det elakhet? Så dum jag är som går på det.

ha

Ha, så mycket för "senast måndag" --- de har börjat lägga ut besluten nu, för en halvtimme sedan. De har bara hunnit lägga ut 18 beslut än. Tror jag kommer att sitta och vaka hela natten.

Museibesöket i Danmark var nice. Lite hastigt blev det, för barnen var trötta (en gång när maken och jag för en gångs skull var på resa utan barn, gick vi på konstmuseet i Hamburg i nästan tre timmar och det var helt fantastiskt just för att vi fattade inte att tiden gick för att vi var helt koncentrerade på vad vi gjorde) men vi hann se både Lucien Freuds målningar och Avedons fotografier. Dottern pekade ut varje naken man som "pappa" och varje naken kvinna som "mamma". Alla bebisar var hon och fanns det någon fjärde person var det storebror. Att alla vuxna kvinnor var jag förtog något av känslan av att inför porträttet av Marilyn sade hon tvärsäkert att det var mamma...

ok ok ok

OK, jag får väl lugna mig lite: besluten fattas i dag - offentliggörs tidigast måndag.... (Ringde dit.) Så där får jag för att jag är het på gröten. Har kollat lite statistik också, det ser ut som om my chances are very small indeed, typ en på sextio eller så.

the day the earth stood still

... eller i alla fall jag. Är helspattig och går in på sidan där resultaten läggs ut var tionde minut. Tvingar mig själv att arbeta lite mellan varje koll. Önskar jag hade varit bortrest eller engagerad för något föredrag eller haft undervisning, i stället för att sitta här med det tråkigaste av allt: rättning. Tror dock inte jag är ensam. Försöker bara tänka att ingenting förändras av det oundvikliga nejet, det förändras bara av ett ja. Med ett nej fortsätter mitt jobb och min karriär som det har påbörjats --- med lösa vikariat, lösa timmar och oändliga ansökningsprocesser, artiklar som skrivs på "fritiden", vad nu det egentligen är och förhoppningsvis ett och annat föredrag. Och det är helt OK ett slag till. (Hur länge då? Ett år till? Sedan slår LAS in och jag får svårare att få jobb för folk har inte råd att anställa mig på riktigt.) Och vad gäller det inbillska självförtroendet är det bara nyttigt att åka på stryk. Ibland tänker jag mig att akademin bara handlar om vem som kan ta mest stryk och fortsätta stå. Att man måste vara en sådan där docka med en tyngd i botten som reser sig upp hela tiden.

Jag är bättre nästa år. Betydligt bättre. Tre artiklar på ett år, undervisning, föredrag... Men jag kanske skall byta projekt. När det oundvikliga nejet har kommit måste jag ha en plan B och jag tror jag har det, en ganska ödmjuk sådan men en genomförbar. Alltid en ny idé som man kan ta fasta på när det man helst vill faller. Det är viktigt. En "fall back position". Då klarar man sig alltid. Eller som jag sade när jag var mammaledig --- man måste ha en plan men man måste också vara redo att improvisera och ha vissa idéer om hur man i så fall skall göra det.

behaglig känsla

Lugnet sänker sig. Just nu är jag bara fylld av en behaglig känsla av att jag klarade av allt --- den där puckeln av jobb som var nu i mitten av oktober och som har krävt stenhårda prioriteringar och självdisciplin. Till och med samtalet i går gick bra, trots att det var sist och att jag var orolig för att min förmåga till koncentration och närvaro efter den här perioden var riktigt låg. Det var den inte. Däremot satt jag mot slutet och darrade lite av utmattning och spänning, men det var nog bara jag som märkte och då var det bara tio minuter kvar.

Tror att jag lyckades göra det utan att barnen blev lidande också, tja, sonen har ju märkt att jag varit lite disträ men de har ju hämtats så gott som varje dag i rimlig tid, de har fått mat och blivit nattade och lästa för och haft rena kläder. Nu har jag jättemycket att ta tag i, som legat på vänt under tiden.

I morgon är det dags.

avstjälpningsplats

Mitt skrivbord ser ut som en avstjälpningsplats för... tja, en sådan som jag, kanske? Högar av böcker och papper, häftapparater, pennor, filmer, mappar, kollegieblock, överstrykningspennor, tejpbitar, tip-ex, gummiband. Måste städa, helt enkelt, hur skall jag kunna arbeta i den här röran? Har avslutat den där artikeln i dag. Den blev inte bra - eller rättare sagt, den innehåller embryot till något bra men tar egentligen upp alldeles för stora och svåra frågor som behandlas alldeles för snabbt och lättvindigt. Nu håller jag på och förbereder min prata till i kväll. Något slags lugn har ändå sänkt sig sedan förra veckan. I dag är ett visst lyft också men i morgon skall jag ta det coolt, ta sonen till tandläkaren, hämta barnen lite tidigare, klippa dottern och bada med dem på kvällen. På onsdag skall vi försöka oss på en tur till Danmark. Torsdag är jag upptagen hela eftermiddagen och på fredagen måste jag förbereda måndagen så jag slipper sitta hela söndag kvällen.

Det var ett kärt återseende i går när jag kom hem. Dottern hade somnat i bilen men sonen var så glad och ville att jag skulle pussa honom medan han försökte värja sig och till sist knockade han mig på näsbenet så jag ylade till för det gjorde svinont. I morse kom dottern inrusande när hon hade vaknat - hon har precis börjat göra det i stället för att bara sitta i sängen och gråta tills någon av oss (helst jag) kommer och hämtar henne. Och det där ljudet av snabba barnafötter genom ett tyst, sovande hus är alldeles underbart.

hemma igen

Jag fixade det. Oslo and back again, föredrag och middag och hela alltihopet. Det var lätt att flyga dit (upp och sedan ner igen, i princip, alldeles för nära för att flyga till egentligen), lätt att hitta, alla var snälla och trevliga och föredraget gick OK --- jag gjorde inte bort mig, åtminstone. Varför drar man sig så mycket för sådant som är så trevligt? Och nu är jag äntligen hemma med mina darlings igen...

i morgon går flyget

I morgon klockan 9.20 går flyget mot Oslo. Jag måste gå upp snortidigt (halvsex, typ) och lämna mina gosiga älskade barn i sängvärmen och ge mig ut i oktoberkylan och cykla ner till tåget. Väl på flygplatsen skall jag förtränga min våldsamma flygskräck utan några artificiella hjälpmedel (läs: alkohol), flyga i en timme och tio minuter, ta flyvtoget eller vad det heter in till stan och sedan leta upp filmens hus. Inte förrän på söndag skall jag hålla mitt pissdåliga föredrag som dessutom, eftersom jag klumpade mig med back-up (jag! klumpade! mig! med! back-up! om jag någonsin sett ett symptom på att man är utarbetad så är det det - ett neurotiskt, analsadistiskt control-freak som mig själv glömmer ALDRIG att spara säkerhetskopior!!!) bara finns i ett enda, utskrivet exemplar. (Varför tog jag ingen kopia på jobbet??? Det hade känts så otroligt mycket bättre om jag hade kunnat ha ett ex i handväskan och ett i resväskan...)

Jag drar mig, drar mig, drar mig. Vill bara ha en lång, lugn skön helg. Sade till maken att på tisdag tänkte jag ta lite ledigt (för det förtjänar jag!). Men då kan vi ta en tur till Danmark, kanske? Nja, sonen skall till tandläkaren och jag har ett möte som jag inte får missa... Typiskt.

Men fan vad skönt det kommer att kännas på tisdag. Och jag ser kanske lite fram emot att komma till Oslo i alla fall. Har aldrig varit där. De verkar trevliga, de som organiserar det hela.

Måste packa. Måste lägga barnen och sedan packa. Förbereda lite till.

losing it

Nu håller det fantastiska adrenalinflow som hållit mig på benen och vid relativt gott mod att ta slut. Märker hur jag börjar gäspa, om och om igen, har svårt att koncentrera mig, glömmer bort saker och är allmänt förvirrad. Gud vad jag längtar till nästa vecka. Har konstiga visioner av hur jag ligger och sover på ett hotellrum i Oslo, telefonen ringer och en käck röst säger på norska att de väntar på mig och mitt föredrag och borde jag inte ha checkat ut vid det här laget? Mitt föredrag, hopsaxat av delar ur min avhandling, är alldeles för långt, ofokuserat och emellanåt helt obegripligt eftersom jag hänvisar till saker som sades trettio sidor tidigare som inte är med i föredraget. Och jag är inte säker på att jag är skärpt nog att städa upp det. Men jag får väl försöka i alla fall, och så jobba vidare med det i morgon. Grejen på måndag kvällen har löst sig nästan alldeles av sig själv i bakhuvudet under tiden. Älskar när sådant händer...

besvärjelser

Är fortfarande på jobbet. Skall dra hem om en stund så jag får se mina älskade barn lite men sedan får jag sätta mig därhemma och fortsätta... men artikeln som skall vara färdig på måndag är utkastfärdig!!! Så vansinnigt skönt. Synd att jag inte kan njuta av det utan måste direkt gå igång med föredragsförberedelser. Undrar om jag får betalt för det i Oslo? När jag beklagade mig över min arbetsbörda för en granne sade hon: "Ja men du får väl betalt i alla fall hoppas jag?" och det mesta jag gör får jag ju inte betalt för. Eller kanske inte det mesta? Men en del i alla fall. Inte den här artikeln, i alla fall. Men det är ju inte för pengarna jag gör det, det är för att dels tycker jag att det är vansinnigt roligt (kanske inte just nu, då, när det är så jäkla mycket) och för att jag inbillar mig att jag förbättrar mina chanser på arbetsmarknaden.

I dag är det en vecka kvar. Just nu vill jag bara get it over with. Låt bilan falla, hellre förr än senare. (Det känns också som koketteri, som att säga att man vet att man körde på tentan fast man inte vet det. Men statistiken talar sitt tydliga språk så det är inte koketteri, det är en besvärjelse, precis som den här bloggen är en besvärjelse.)

Är slut. Har igen jobbat som en slav (detta måste vara världens tråkigaste blogg). Höll på till fem - eftersom barnvakten blivit sjuk hade vi sagt till om att hämta senare på dagis - vi stressade hem, åt en enkel middag (burksoppa och bake-off baguetter) och lade barnen. Sedan har jag jobbat igen tills nu. Det får bli som det blir i morgon. Orkar inte mer. (Jo, tvätten, alltid tvätten.)

Orkar inte ens komma på en rubrik.

one down...

One down, one to go. Dottern har precis blivit läst för och nattad. Sonen vill att jag pysslar med honom innan det är hans tur. Jag är rätt trött men vid gott mod. Om än orolig. Är i en liten.. inte konflikt men ett litet strul på arbetsplatsen. Som til syvende og sidst handlar om att jag måste utföra jobbet på den där artikeln i hemmet, vilket är lite irriterande. Fast å andra sidan har jag inte tid att ägna mig åt den på jobbet så det spelar inte så stor roll egentligen... Och nu är jag så stressad att jag knappt kan hålla reda på vad jag heter. Men men snart är det över. Det är i dag sju dagar tills den här superstressen är över och nio dagar till DON.

tio dagar kvar

Har räknat ut att jag jobbade femtio timmar denna veckan. Då har jag ändå hämtat barnen mellan fyra och halvfem tre dagar och varit hemma klockan kvart i fem en dag och fem över sex en annan för att maken behövde jobba på kvällen. Samt att jag höll det där föredraget i går (en timme till) och att jag förbereder undervisning nu (en-två timmar till). Hoppas jag fixar detta. Det är nu tio dagar kvar till DON och jag undrar om jag inte jobbar så mycket, så effektivt, så bra för att jag tror att det ger god karma och för att distrahera mig själv. Jag hinner helt enkelt inte tänka på det så mycket. Samtidigt inser jag ju att jag hoppas. Jag hoppas så mycket att det gör ont, för jag inbillar mig att jag har en chans. Och det är de där jäkla samtalens fel, det stör mig något så utavbarahelvete för utan dem hade jag nog inte börjat denna fåfänga förhoppning. Och det är kanske den som håller mig gående. I så fall lever jag farligt när nejet kommer. Hela det här året har bara gått ut på att göra mig själv så konkurrenskraftig som möjligt. Får inte glömma det, för det har jag ju gjort. När jag gjorde den där sabla ansökan var jag nog inte hälften så konkurrenskraftig som jag är nu.

personlighet?

Fredag kväll. I kubik. Är helt slut --- har druckit en öl och lite vin och det känns som om jag dragit i mig ett helrör brännvin. Klockan är bara kvart över åtta och i morgon skall jag hålla det där föredraget men just nu känns det som ett senare problem. Jag har förberett mig en del i alla fall. Och förberett en del av måndagens föreläsning så jag inte måste göra allt på söndag kväll. Haft en mysig eftermiddag-kväll med barnen och faktiskt lyckats laga lite mat. Nytt recept, ätbart om än inte jättejättegott. Grannen försökte dra med mig på löptur men jag bara pallade inte. Fast egentligen kanske det är bättre att göra det än att dra i sig en öl.

Blev uppringd av en kollega i dag som bad om en tjänst. Jag ber dig, sade hon, för du är ju charmig och trevlig och gör ett bra intryck på folk. (Haha, tänker du enda som läser min blogg för jag antar att jag inte framstår som ett charmtroll här precis.) Men hon sade faktiskt så. Och jag: Haha, här skaffar man sig den längsta utbildning som finns och så vill folk ha en för personligheten... Jo, men så är det, menade hon (också på skoj). Fast det är så. Synd att jag inte kan gå upp och charma de som bestämmer om jag skall få pengar eller inte... Nu är det tolv dagar kvar till Det Oundvikliga Nejet.

i need a break

Ytterligare en dag i stressens tecken. Hade undervisning mellan tre och sex och hela dagen gick i ett fram tills dess. Sedan behövde maken jobba på kvällen så jag satte mig på cykeln och racercyklade hem för att kunna lösa av honom. Nu är jag helt mör och har lätt spänningshuvudvärk. Undrar om jag skall strunta i att jobba i kväll och försöka chilla lite... jag menar, i och med att jag har det där föredraget på lördag och undervisning på måndag morgon så blir ju helgen ganska rumphuggen och I need a break.

Får se, skall mysa lite med sonen först. Och hänga tvätt.

några minuter

Är stressad. Definitivt. Satt och jobbade mellan halvnio och elva i går, gick och lade mig halvtolv och kunde inte somna, hjärnan på högvarv. När jag väl slocknar sover jag i och för sig tungt och i morse kunde jag knappt förmå mig själv att gå upp --- tröttheten påminner lite om när jag var gravid, den där känslan av att vara fullständigt knockad. Men om jag håller för detta i lite drygt tio dagar till så lugnar det sig sedan i ett par veckor... och jag håller för det, bara jag tar ett steg i taget och inte tittar upp och får panik. Man får ta de pauser man kan, som till exempel den ljuvliga tiden mellan halvfem och halvnio, eller några minuter för ett blogginlägg emellanåt.

rött band i skrivmaskinen

Nu är det mindre än två veckor kvar till Det Oundvikliga Nejet. Om det kommer när de har sagt. Jag har ytterligare en ansökan inne, fick i dag reda på att det var 31 sökande. Tror ändå att oddsen är mer favorable på denna än på den andra, där de är typ en på femtio kanske? Kommer inte ihåg, har hört siffrorna men genast ruskat dem av mig.

Kom faktiskt ut och sprang i går, tungt var det fast jag inte sprang så långt. Mensens första dag tror jag påverkar. Men det var skönt. Hade tänkt att gå och träna i dag, men hann helt enkelt inte, den har dagen utvecklade sig till ytterligare en riktigt hysterisk vansinnesdag, där det kändes som om jag var en flygvärdinna utan kisspauser. Helt plötsligt, när jag stod mitt i en krisåtgärd, med en av mina mellanchefer på telefon och viktiga papper på väg ut ur skrivaren som skulle vidare inom typ fem minuter känner jag att jag håller på att blöda igenom --- jag har helt enkelt inte haft tid att sköta mina sanitetsbyten eller vad fan man skall kalla dem. Galopp på höga klackar genom korridoren med en tampong i näven samtidigt som jag försökte med något slags stålkvinneknip hålla blodet på plats. Lyckades i alla fall få läget under kontroll innan det var cykelrace till dagis och sedan... tja, alla pratar om att kvinnors stresshormoner går upp när de skall hem men faktiskt inte mina. Nu hämtar vi väl ofta sådär medelklasstidigt (mellan fyra och halvfem), men jag lagar en snabb enkel måltid (i dag: räkor och spaghetti, en stapelvara hos oss men det är SÅ LÄTT och barnen ÄLSKAR det. Och vi hade inget annat hemma och jag pallade inte gå och handla. Brukar variera det med gremoulata ibland, olika sallader, i dag avokado och grönsaksstavar) och ställer inte så höga krav på tillvaron mer än att det skall röjas lite efter maten. Klippte gräset men det var mest för att det var så fint väder och jag ville vara ute lite.

en bubbla av lugn

Ljudet av Bambi i bakgrunden, annars så tyst och lugnt här. Sonen är hos en kompis, maken fortfarande på jobbet. Ibland bara njuter jag av sådana ögonblick, helt plötsligt bara stannar världen upp och är alldeles lugn, som en liten bubbla. Sedan avbryts det oundvikligen av någonting - oftast ett barn, men lika gärna maken - och den normala, brusande, dånande floden av liv och arbete rusar vidare.

Lyckades lägga in två timmars hårt arbete i går när sonen somnat. Klockan elva var jag helt slut och kom då på att räkningarna inte var betalda. Så det tog ytterligare tre kvart innan jag var i säng och då kunde jag inte somna. En del strul på jobbet med min artikel, samt att jag var uppe i varv gjorde att jag nog inte somnade förrän efter halvtvå någon gång. Rätt ovanligt för mig - söndagkvällar är jag vanligtvis ganska uppe i varv och kan ha lite svårt att komma till ro, men annars är jag för det mesta så trött på kvällarna att om ingenting stör mig så somnar jag. Men jag borde vara rätt nöjd nu, för artikeln är liksom "knäckt" - när jag kom till jobbet i morse och kunde klippa ihop texterna och räkna tecknen visade det sig att jag var uppe på ca 20.000 tkn vilket är två tredjedelar och resten är ju bara nerförsbacke. Hoppas jag... Och denna vecka har jag bara undervisning på torsdag eftermiddag.

En ljum och fin hösteftermiddag-kväll är det. Undrar om jag skall springa innan middagen?

flygvärdinnan

Måndagarna tycks alltid bli överhopade med jobb. I dag har jag känt mig som en flygvärdinna --- jag har inte ens haft tid att kissa, än mindre äta något. Ingen frukost, en halv fralla på jobbet, föreläsning, studievägledning, handledning och handledningsmöte. Halvtre satte jag mig ner med en överbliven paj från cafeterian som jag kastade i mig innan jag sprang i väg på ytterligare ett möte. Sedan var det pappersarbete till halvfem och sedan hem eftersom maken skulle iväg klockan fem. Väl hemma har jag haft det mysigt med barnen, vi åt middag och de tittade på bolibompa och sedan tappade jag upp ett bad, tände lite ljus och gjorde en kopp té som jag avnjöt (bad, ljus och té) med mina barn. Nu skall jag läsa för sonen och sedan tänkte jag faktiskt sätta mig och jobba lite...