friday on my mind

I morgon är det december. Och i dag är det fredag. Osedvanligt mycket fredag --- hade en kompis över, en av mina bästa vänner. Hon lekte med dottern, pratade med sonen som lekte med en kompis, jag fixade middag och sedan drack vi vin, åt god mat och pratade med barnen härjade med chips och dip och harry potter fem. Hon har varit blöjlös i dag, sent i livet (hon är snart tre) men det hade gått ganska bra på dagis (en olycka) och i hemmet gick det nog sämre eftersom hon bajsade ner sig efter middagen. Fast jag kan fatta det, det är en sak att känna igen när man är kissnödig eller inte, en annan att lämna den där friheten att kunna göra nummer två medan man leker och rör på sig.

Annars har det varit en bra dag, mest smågrejer, men jag känner på en gång en viss rastlöshet och en viss lättnad över att det lättar nu och är ganska coolt fram till årskiftet, ja t o m en bra bit in på det nya året. Har drygt 80% jobb, plus lite smått och gott utöver det, och det känns rimligt och OK.

en liten skit i universum

Har läst igenom bloggen. Kändes inte alls så dumt. Insåg att jag var klokare när jag väntade på Det Oundvikliga Nejet än vad det kändes när det slutligen kom. Jag verkade veta precis hur det skulle komma att påverka mig. Det är så tydligt hur ett slags inbillat självförtroende bar mig framåt, i allt jag hade att göra.

Och nu är jag bara en liten skit i universum.

galna kvinnor

Thanksgivingsmiddag hos goda vänner. Alldeles underbar och fullständigt livsfarlig mat --- jag var en av de få som tog om och höll helt plötsligt på att storkna och sedan slockna av matberusning. Barnen var inte riktigt lika lätthanterliga som förra gången vi var där då de lekte för sig själva och sedan somnade av sig själva i soffan utan till sist fick vi åka hem med vakna barn. Vi pratade en massa, bland annat, eftersom en deckarexpert var med, fick jag diskutera min iakttagelse om de galna kvinnorna i moderna deckare. Som jag baserar på två författare/karaktärer: Liza Marklund och Annika Bengtzon och Stieg Larsson och Lisbet Salander. Men det visade sig ju att de galna kvinnorna var precis lika vanliga i andra deckare. Interesting, undrar vad det betyder. Undrar om jag får skriva något om det någon gång, det skulle vara kul. Men då skulle jag i o f s behöva mer material.

Dottern slocknade i taxin, sonen strax efter vi kom hem för typ en halvtimme sedan. Undrar om det betyder att de sover lite extra i morgon eller tvärtom, att de vaknar som vanligt men på pissdåligt humör. Oavsett borde jag lägga mig nu.

flängigt värre

I dag har det varit flängigt och jobbigt men ganska trevligt. Tanken på att det snart lugnar sig är väldigt upplyftande, samtidigt känns det som om orken är på upphällningen. I morse lämnade jag av barnen på skola och dagis, cyklade hem igen, väntade på tvättmaskinsreparatören samtidigt som jag försökte få tag på någon av mina kolleger som kunde rycka in och ersätta mig om det behövdes. Men tvättmaskinskillen kom och fixade tvättmaskinen ganska så snabbt, så jag hann tillbaka till jobbet för att sköta det jag skulle. Sedan åt jag en snabb lunch, fixade mer jobb, hann en sväng till videobutiken och återvände lagom till sista passet, som blev ganska lyckat. Snabba ryck till skolan för "drop-in", snabba ryck därifrån för att plocka upp dottern och cykelfärd tillbaka till jobbet för seminarieverksamhet. Satte barnen framför Bernard och Bianca i Australien på datorn, ställde upp dörren till seminarielokalen så jag kunde höra om det blev något strul. Därefter seminarium i två och en halv timme med paus för bajsblöjebyte. Sedan tog vi helt sonika en taxi hem - får fixa cyklarna i morgon. Min arbetsdag - med diverse flängiga pauser - varade i dag mellan tio och sju. I går mellan åtta och sex. I onsdags mellan halvnio och fyra. I tisdags mellan halvnio och halvsex, samt en timme på kvällen. I måndags mellan halvnio och sex.

Nu somnar dottern där inne på sitt rum - hon ville inte åka hem, tyckte att det var helspännande att vara på mammas jobb. Och jag har haft en massa lägen när jag varit tvungen att ha barnen med i jobbsammanhang och i dag funkade det faktiskt ganska bra, får jag nog säga. Om ett år tror jag att det går hur bra som helst.

stafett

En riktigt jobbig vecka är snart över. Hell week hade varit rena kindergarten i jämförelse. Maken och jag har haft stafettlöpning med barnen som stafettpinnar. Det känns aldrig riktigt bra. Men det har verkligen varit så, att när jag har varit hemma har han varit borta och tvärtom. Men nu börjar också den här jobbiga perioden gå mot sitt slut och det är en väldig lättnad. Har redan en massa våta drömmar om vad jag skall göra när det lättar men det är nog bäst att hålla ambitionsnivåerna på en lagom nivå: julpyssla lite med barnen och försöka sköta det jobb som återstår utan att stressmätaren slår i taket.

Maken var och badade med dem i eftermiddags. Vi åt en synnerligen simpel middag, burksoppa och smörgåsar (får ångest när jag tänker på glutamaten för vi äter ju rätt mycket färdigmat - alla hårt yrkesarbetande föräldrars räddning), mös lite med barnen innan läggdags. Sedan försvann maken igen med det sena tåget. Jag satte mig och såg Death Proof. Som var sådär, jag gillade hans rekonstruktion av den typen av film men jag tycker inte längre - som jag tyckte när jag såg Reservoir Dogs och Pulp Fiction i tjugoårsåldern - att Tarantino är någon vidare skicklig dialogförfattare. Han försöker vara så übercool att det till sist blir lite löjligt. Och så har jag försökt ordna en ersättare inför morgondagen eftersom jag måste vara hemma och vakta tvättmaskinsreparatören.

hemma

Hemma efter ett eftermiddag-kvällspass. Föreläsning på annan ort. Gick OK, inte precis den bästa föreläsningen på denna kurs. Ungefär hälften av min undervisning kommer att ligga där till våren och jag trivs där men det är förbannat mycket resande. Suck. Är mycket, mycket trött. Tycker att jag ser för litet av mina barn. Just nu känns det som om jag saknar dem nästan hela tiden. Men det är väl för att jag är trött och jobbet just nu känns segt.

Underhöll mig på bussen med att fundera lite på julklappar åt dem. Dottern har precis övertagit en av sonens gamla pyjamasar (som han egentligen fortfarande kan ha, fast den ser lite ut som piratbyxor och tröja med trekvartsärm) och hon är så bussöt i den så man vill bara äta henne. Så han behöver en ny pyjamas, definitivt. (Jag skulle kunna köpa en miljon pyjamas till dem, jag älskar pyjamasar och älskar när de är nybadade och får rena pyjamasar. Det är nästan som en pervers fetisch eller något.) Jag fixade på dotterns rum i helgen när maken var borta och det blev faktiskt jättefint, ett riktigt lyft, med endast små medel. Så nu försöker jag verkligen uppmuntra henne att leka därinne eftersom hon helst av allt vill vara på sonens rum och han blir lite störd emellanåt.

Undrar mycket över meningen med allting just nu. Känner mig medelmåttig och frågar mig om det är värt det. En kollega som är ungefär ett år efter mig, berättade om ett par publiceringar han fått in. Jag kände genast hetsen, taggen i hjärtat - tänk om han går om mig! det pallar inte jag! - och har spenderat det senaste dygnet med att försöka komma över det. Konkurrens är bra om det sporrar, men det får inte förgifta goda kollegiala relationer. Man skall önska folk allt gott i stället, good for you! skall man säga (fast det sade jag också, och jag menade det, det är roligt när det går bra för folk och framför allt folk som man känner sig lite delaktig i, som jag gör i det här fallet).

Nu skall sonen i säng! Och efter Harry Potter blir det lektionsförberedelser och sedan skall jag ta en halvtimme bara för mig själv!!!

down to the river

En lång, bitvis jobbig, bitvis mycket bra söndag är snart till ända. Endast sonens läggning och Harry Potterläsning samt föreläsningsförberedelser återstår. Det är väldigt mysigt att vara alldeles själv med barnen och sanningen att säga --- maken stökar faktiskt ner mycket mer än barnen. Sedan städar han ju förstås också - en skicklig iordningställare är han - så det går väl på ett ut, men... om jag får vara lite självupptagen och det får jag eftersom det är min blogg, så städar han ju när det passar honom medan stöket sker hela tiden... när jag är själv, stökar jag och barnen till det men jag städar när det passar mig, dvs lite smått mest hela tiden. Sonen har lekt med kompisar hela dagen och dottern har lekt själv och med mig, samt varit ute både på lekplatsen och på en cykeltur genom stan och till mitt jobb när jag var tvungen att hämta saker så jag skulle kunna sitta och förbereda mig. Vi har ätit lättlagat men gott: pasta med pesto till lunch och lax, potatis och "sås med prickar", dvs creme fraiche blandat med stenbitsrom. Jag köpte ett fantastiskt gott dinkelbröd på stan i går som jag åt fyra mackor av i morse --- tror att jag har återhämtat mitt viktfall från början av veckan.

Fick mail från en amerikansk vän som flyttat till LA. Nostalgin slog till med all kraft när jag kollade upp hans nya adress. Undrar om jag någonsin kommer dit igen? När novemberdimman sveper in radhuset och träden sträcker sina kala grenar mot himlen kan jag inte låta bli att gnola "i'd be safe and warm if i was in la". Nu är det ju Portugal som gäller närmast, en jobbresa men i alla fall, men det är i alla fall varmare där än här.

Har fått massor med erbjudanden om jobb till våren. Skulle kunna jobba 120%, kanske t o m mer, om jag ville. Men denna höst har det varit drygt hundra procent och jag pallar inte mer, jag gör faktiskt inte det. (Om man räknar allt obetalt arbete är det ju betydligt mer än 100%, i och för sig, men obetalt arbete räknar jag med att göra till våren också.) Dessutom har undervisningen denna höst till stor del varit sådant jag gjort tidigare medan till våren blir det mesta nytt. Jag vill ha jobb, fast jobb eller forskningspengar, eller bara någon som räcker ner sin hand någonstans uppifrån och säger "om du härdar ut ett år till så fixar det sig sedan". Har sprungit racet i ett år nu, exakt i dag, och jag känner mig så jävla sliten, trots allt prat om "born to run" och så vidare. Man har bara ett liv.

Kanske är jag bara lite nedstämd just nu för att jag vet att jag borde sitta och förbereda mig och jag är så trött så det skriker i kroppen och jag har en tuff vecka framför mig också. Egentligen älskar jag ju det jag gör, älskar att komma till jobbet, trivs med mina kolleger, gillar studenterna och atmosfären och att jag tjänar pengar på att göra de två saker jag alltid velat göra är ju i sig något jag bara skall vara tacksam över.

en osedvanligt bra lördag

Haft en bra dag med barnen. Vi var på stan en sväng med barnvagnen, åkte buss hem och sedan hade sonen några kompisar över medan jag mixtrade med dotterns rum som blev riktigt fint om jag får säga det själv. Vi hittade en billig prinsessmatta på netto som dottern ville ha och med den, en gammal spegel med en liten hylla på och en väggbonad med alfabetstryck på så blev det jättefint. Sedan var det lite småstökigt en stund för jag ville absolut få lite ordning innan vi skulle i väg på middag med mormor, min bror och hans fru och deras lille pojke, barnens kusin. Sötast i världen är han och jag är en skumt kaxig faster. Barnen lekte med honom (han är bara tio månader) och han verkade tycka det var helkul. Inte helt fel att sitta i fasters knä heller. Nu sover dottern och sonen och jag skall titta lite på film. Helt OK lördag, med andra ord. Till och med osedvanligt bra lördag.

avklarat

Det är lustigt. När saker är avklarade och avslutade efter två sådana riktigt jobbiga veckor känns det helt plötsligt i stället för dödligt jobbigt och ångestfyllt faktiskt helt enkelt väldigt bra. Är så nöjd --- fick i väg ansökan i går och skrev ihop en projektskiss som jag skickade i väg i morse och den är helt OK. Har skött min undervisning någotsånär och nu är också ytterligare ett projekt sjösatt som det skall. Trots att jag vet att jag måste sitta och förbereda mig halva söndagnatten eftersom jag har ett tretimmarspass på måndag, känns det helt vansinnigt skönt att fira fredag nu.

Maken är bortrest över helgen. Jag har myst med barnen framför Bröderna Lejonhjärta, med chips och dip och läsk. Här är relativt snyggt och prydligt, dottern är nu lagd - hon är så vansinnigt mysig så det nästan gör ont i mig. Skrev trotsigt upp hela julhelgen, t o m den 6 januari som ledig på dagis julledighetsblankett för jag vill, vill, vill bara vara med barnen över julhelgen. Behöver dessutom så otroligt väl ett break från jobbet.

stress och ångest

Vilket liv. Just nu slår november till med stress, panik, utarbetning, mörker, mörker, mörker med all kraft. Förra veckan hamnade jag i en riktigt sjuk stresspanik och när livet blir sådär att man liksom hela tiden springer efter och försöker lappa ihop saker så mår man inte bra. Efter en ganska trevlig och vilsam helg lyckades jag dra på mig magsjuka och i söndags kväll, när jag skulle jobbat undan en hel massa som legat på hög för att vara i kapp inför denna vecka, låg jag ömsom på knä framför toaletten, ömsom i en darrande hög under täcket. Sov till och från under natten, vaknade vid fem och var dålig igen, deckade och sov till tio - förutom en kort parentes då jag hjälpte maken att komma i väg med barnen runt åtta-halvnio. Tvingade min darriga, svaga kropp på fötter, drack en kopp hönsbuljong och lyckades släpa mig till tåget. Höll en oförberedd föreläsning, åkte till mina svärföräldrar, deckade, vaknade pigg på tisdag morgon och höll ytterligare en oförberedd föreläsning. Sedan hem igen, seminarium på kvällen och föreläsning morgonen därpå (i går alltså).

Det är också total kris med allting: tvättmaskinen sönder, bilen behöver repareras för en skada som i och för sig inte är akut men ändå måste fixas, sonen har värsta sexårskrisen och jag har en miljon saker att göra och ångest för att jag missköter mitt jobb, ångest för att jag är för lite med mina barn, ångest för att det skall ha varit vinterkräksjukan och att det skall gå rundgång i det i familjen så att vi är sjuka i en månad. Nu lever jag på proviva och håller tummarna.

Ett positivt besked åtminstone: blev antagen till en konferens jag jättegärna vill åka på. Fick besked i går och att läsa "accepted" efter den senaste tidens nej kändes faktiskt lite stärkande.

Och nu: back to work.

ytterligare nej

Har fått ytterligare nej. Kom efter en rätt pissig vecka också, så jag känner mig lite deppig, men samtidigt hårdnar beslutet i mig: mitt projekt är bra, till och med mycket bra. Jag kör på det i alla fall, på min icke-existerande fritid, på de lediga stunder som inte finns men som finns ändå. Har ytterligare ett (mindre) projekt som jag dragit i gång och som också är helt obetalt. Så länge det inte hindrar mig från att göra ett OK jobb på sådant jag de facto får betalt för finns det inget som säger att jag inte kan. Jag har skrivit tre artiklar det senaste året, så gott som ofinansierat. Även om jag skall jobba som en slav under våren, borde jag kunna kläcka ur mig en text till nästa år, mer om jag blir arbetslös till hösten.

att leva

Något har hänt. Kanske är det just de bloggar jag läser, kanske läser jag fel bloggar (men jag tycker att de är så roliga skribenter, bra skribenter, det är bara deras åsikter jag tycker är lite störiga ibland), men det känns som som från det att hemliga pappan skrev att det är så många som tycker att barn är ett problem och att han ville betona det underbara med att ha barn. Helt plötsligt har pendeln svängt och alla är helt --- ja, vad skall jag kalla det, "barnen är mitt allt", "barnen är min lag", "jag finns bara för barnen" osv. Vet inte vilket som är mest läskigt, föräldrar som inte bryr sig om sina barn eller föräldrar som inte verkar bry sig om något annat. Barn finns ju alltid i ett sammanhang, precis som sina föräldrar. Det sammanhanget är världen. Och i världen måste vi ordna fram mat på borden, tak över huvudena och kläder på kroppen. Vi måste leva helt enkelt, i världen. Och jag kan hålla med om att världen vi lever i kanske inte är sådär vansinnigt barnvänlig --- men när har den någonsin varit det??? Jag menar, jag älskar mina barn och jag vill vara med dem, men jag vill jobba också och inte nog med det, det är klart att jag hade kunnat suga på ramarna (blir jag arbetslös lär jag ju tvingas göra det) och dra åt svångremmen och jobba så lite som möjligt men jag tror inte jag hade mått bra då. Och jag medger, än en gång, att jag kanske nästan undermedvetet har valt ett ganska flexibelt jobb för att själv kunna styra något över mina arbetstider men samtidigt är mitt jobb också ganska obönhörligt för some things just have to be done. En gång har jag avstått från ett engagemang när jag hade åkt in och ut på akuten i ett dygn med misstänkt blindtarm på sonen (det var inte det). En annan gång har jag fått flytta en föreläsning -- märk väl, flytta, inte ställa in --- på grund av magsjuka. Så det går ju, i absoluta nödfall, att mixtra med även sådant som måste göras. Och jag måste säga, jag tror inte att mina barn mår dåligt av det. De verkar trivas på dagis, de får rätt mycket tid med sin pappa (om än inte lika mycket som med mamma), de får också god kontakt med sin mormor som ju är vår nödreserv i olika lägen och de kusiner som sitter barnvakt emellanåt.

Fortsättning följer....

arbetsnarkomanen slår nya rekord

OK, listen to this: på måndag skall jag hålla tre timmars föreläsning. Sedan skall jag kasta mig på cykeln ner till stationen, ta tåget och hålla två timmars föreläsning. Därefter skall jag ta mig till Stadsbibilioteket och hålla ett föredrag på en dryg halvtimme. När det är slut kommer klockan att vara halv- kvart i sju. Nästa morgon skall jag hålla ytterligare en föreläsning på tre timmar med början klockan nio. Därefter tåget igen...