kärleksörten har slagit ut

Nu är jag berusad. Fredag. Och händelsevis, min fars 63-årsdag, om han hade levat. Så mamma och jag och barnen besökte graven och satte dit lite blommor, räfsade undan löv osv. Sedan åt vi middag hos mamma, sonens önskemiddag: lax och potatis och "sådan sås med prickar". Eftersom barnen roade sig själva (med undantag för en litet missöde då jag fick dra fram dammsugaren) och mamma fixade käket kunde jag och maken kollapsa med en flaska vin i fåtöljerna. Det var grymt skönt efter denna galna vecka. I dag har jag fått i väg en ansökan, skrivit klart en artikel, kompletterat en annan ansökan och blivit klar med det där förslaget till konferensen jag började på i går. Samtidigt som telefonen ringt, kolleger har dragit i mig om scheman och annat och min chef vill att jag skall fixa grejer. Dagens mantra har varit: måndag, måndag. Och måndagen var liksom fullbokad redan i går! En av oss kommer att bli utbränd i höst, sade maken. Vi har för mycket att göra, vi är för stressade. Tja, sade jag, för dottern hade just krupit upp i mitt knä med en rädisa från köket i munnen och jag var upptagen med att nosa på hennes underbara hår. Vi får väl se. Inte jag, tänkte jag för mig själv, inte jag. Not a chance. Baby, I was born to run.

Sedan åkte jag och barnen taxi hem och en liten solglimt skymtade fram över kvällshimlen. Kärleksörten har slagit ut och i morgon är det september.

stress igen

Ytterligare en hysteriskt sressad dag: Läste genom artikeln i morse, putsade lite på den och lämnade den sedan till en kollega för genomläsning (har plötsligt tappat självförtroendet och tror inte den håller). Därefter möte, som avslutades lite brådstörtat efter en och en halv timme för jag var tvungen att springa på ett lunchmöte, under vilket jag slafsade i mig dagens lunch, sedan rusa i väg för att ringa till fritids och säga att mormor skulle hämta sonen, sedan dagens TREDJE möte. Därefter statistiska sammanställningar, mail till folk som hade missat mötena, och sedan, äntligen klar, insåg jag att jag hade en timme på mig innan jag var tvungen att dra hem vilket innebar att jag hann påbörja en ansökan som skall vara inlämnad i morgon. Sedan hem, vinka av mormor, laga till en hastig, inte alltför lustig middag (spaghetti och köttbullar med ketchup, skalade morötter och lite tomat). Mys med barnen och godnattstund med dottern, sedan städa på barnens rum (tyst, tyst så inte dottern vaknade), i med en tvätt och lite bäddning. Nu skall jag natta sonen (hög tid) och sedan försöka bli antagen till en konferens.

världens bästa liv

Jag kommer att fixa deadlinen!!! Artikeln är nästan färdig, behöver bara skäras ner och putsas lite och det har jag TVÅ dagar på mig att göra. Är redo att slå volter av glädje! Printar ut den på min hysteriskt långsamma bläckstråleskrivare som trots inställningen "snabb normal" tar evigheter på sig och sprider papper över hela golvet. Vilken tur att jag kom ihåg att paginera! Klockan är två och nu har jag hela eftermiddagen på mig att mysa med barnen! Och solen skiner därute... just nu har jag världens bästa liv.

Jobbar hemma

Jobbar hemma i dag för sonen kräktes i morse. Två gånger. Ändå tror jag inte han är sjuk, tror bara det är "nerver" över allt nya med att börja förskoleklass. Vilken tur att jag har ett såpass flexibelt jobb att jag faktiskt kan jobba hemifrån. Tänker att min idé om att jag genom att lyckas kombinera barn och karriär skulle göra något feministiskt kanske bara bygger på en chimär eftersom jag har detta flexibla jobb och kanske har jag t o m omedvetet en gång valt det för att det skulle kunna gå att kombinera med småbarn. Så mycket jag släpat med barnen på, eller jobbat i småryck eller på kvällarna när de sover, så god kontakt med mor- och farföräldrar de har fått.

Det är klart att det är en lyxtillvaro. Men tro inte annat än att jag jobbat och jobbar som en slav för det...

bra jobbdag

Bra jobbdag, trots dålig sömn under natten. Satt till strax före sju. Tror jag reder ut den där deadlinen på fredag. I morgon kväll skall jag gå på bio med barnen och låta maken jobba. På torsdag ställer mamma upp. Och på fredag är det... fredag. Dottern har somnat och sonen kallar från bottenvåningen. Bäst jag går.

Får inte glömma: gymnastik i morgon.

Stress

Vansinnigt stressig dag: jobbansökan som tog HELA dagen. Det ligger inte för mig att vara prydlig och ordentlig så det tar så grymt lång tid att verka som om man är det, varje papper printas ut minst fyra gånger (vilket jävla slöseri). Sedan dagis, fritids, hem, leka, mat (uppvärmda rester från i går), paniksamtal från maken som var sen från sitt möte, knacka på hos grannen för nödbarnvakt i ca 40 minuter, i väg till föräldramöte (kom försent, mobilen ringde så snart jag satt mig, kände mig som en idiot), hem strax innan det var slut, avlösa maken vid godnattläsandet för han skulle i väg. Natta barn ett, trösta mycket trötta barn två och sedan natta barn två. Nu borde jag sätta mig och jobba (deadline fredag) men nej, nej, nu måste jag varva ner. Skall se film. Skall bara hänga tvätt först. Skall bara vika tvätt först så tvätten får plats i torskåpet. Skall bara vika tvätt, lägga in tvätt, hänga tvätt och SEDAN skall jag titta på film.

återdomesticering

Trött efter en trevlig jobbhelg - intensivt arbete, intensivt umgänge på kvällen. Drack inte mer än att jag har mått OK i dag. Får så positiv feedback att jag bara vill hoppa rakt upp och ner, samtidigt är konkreta framgångar långt borta.

Vid hemkomsten: återseendets glädje. Efter ett drygt dygn av en tillvaro utan matlagning, utan plocka städa, utan konflikthantering och då jag kunnat föra ett samtal utan att bli avbruten en miljon gånger känns hemlivet både främmande och välbekant på en och samma gång. Att återdomesticera sig. Löpning, spaghetti med köttfärssås, bad och städning.

om immanensen

Du har fastnat i immanensen, sade min (kvinnliga) chef till mig en dag för länge sedan när jag oroade mig över en missad tvättid under fikat. Simone de Beauvoir menade att kvinnor satt fast i immanensen, det vill säga i vardagens blöjor, matlagning, tvätt, städning och att det därifrån var svårt att transcendera till de högre nivåer som behövdes för intellektuellt arbete, för konstnärligt skapande, för maskulina stordåd. Det är skillnaden mellan det lilla livet, det privata, det personliga, det triviala, och det stora livet, det offentliga, det universella, det viktiga.

Och kanske är det rätt. Åtminstone är det inte kanske inte så dumt att emellanåt kunna kasta av sig immanensens bojor och sväva rakt ut under tankens himlavalv. Samtidigt tror jag att det ligger ett feltänk i det. Utan immanensen skulle jag bli galen. Utan att kunna fly immanensen skulle jag nog också bli galen, men om man försöker tänka sig en karriär utan barn, utan något som håller fast en i livet, som tvingar en att ha perspektiv på tillvaron, som sätter proportion på allt annat, som ger en upprepningens estetik åt varje dag och en oförutsägbarhet åt varje stund. Utan lökhackande och potatisskalande, utan smutsiga barnahänder, utan vinterkräk och hösthosta, utan diskussioner om hur många gånger man skall torka sig efter man bajsat eller varför man måste borsta tänderna varje kväll. Utan små varma mjuka kroppar som kryper intill, små armar som håller om, utan idiotkonflikter om vem som skall trycka på hissknappen. Jag vet att det finns massor med människor som gör det, frivilligt eller ofrivilligt. Jag kan bara tala för mig själv.

Varför är detta en feministisk diskussion?

Lugnet har sänkt sig

Sonen ser på fotboll med sin pappa. Tycker om att höra dem byta fotbollsord på bottenvåningen, hans fina sexårsröst som frågar och kommenterar, pappa som mjuk i rösten berättar för honom om de olika spelarna och lagen. Dottern sover sedan länge. Lugnet har sänkt sig. Själv sitter jag och skickar peppande ord till en arbetslös kollega, innan jag skall sätta mig och jobba en timme.

Möjligheterna som gick förbi

Träffade en gammal kvinna i dag och lyssnade på hennes berättelser om det förflutna. De var som livet själv, kanske med en dragning åt det tragiska hållet, men som hon själv sade: jag hade det bra, jag var nöjd. Men en av berättelserna handlade om möjligheterna som gick förbi, att dröja med att ta kontakt tills det är nästan försent, tills livet är nästan över. Den berörde mig för jag kunde känna igen mig såväl i den. Måste bättra mig på den punkten.

Två andra samtal i dag, båda om framtiden. Blev lite förväntansfullt hoppfull, men den som lever får se och det är ingen mening med att hoppas. Bara stirra rakt ner och marschera på. Inte tänka. Inte i det här läget i alla fall.

På kvällen: fiskpinnar, ris och rosa sås (ketchup, tomatpuré, lätt creme fraiche med en klick majonnäs, salt och peppar), skalade morötter till. Ananas till efterrätt.

Augustimelankoli

Vindarna sveper kring radhuset. Mulen augustimelankoli. Letar alltid efter snabba recept som passar barnen. I dag blev det pasta carbonara. Bacon, ägg, parmesan och spaghetti finns alltid hemma och matlagningen tar under en halvtimme. Egentligen är det lugnet före stormen just nu på jobbet men jag är som vanligt stressad. Mår nog faktiskt bäst när saker och ting händer, är dålig på att förbereda. Kanske har jag fel jobb? Jag älskar mitt jobb, brukar jag säga, älskar att vara stressad småbarnsmamma och att växla från Max potta och smutsiga jeans till kavaj och föredrag. Om ett halvår kanske jag inte har något jobb.