ännu en söndagskväll

Ännu en söndagskväll då jag måste förbereda mig. Och jag är ganska så trött efter en trots allt relativt slapp helg - i går var det lugnt, jag var ute och sprang en liten runda (ca 5 km) och sedan var vi på middag hos goda vänner. I dag var det trädgårdsdag med föreningen men det var så pissdåligt väder att vi gjorde bara det allra nödvändigaste. Sedan gjorde jag pizza till kvällsmat och därefter var det hela söndagsvarvet:bada barnen, städa på deras rum, röja i största allmänhet och som vanligt läsa godnattsaga. Och nu ett par timmars förberedelser inför morgondagen... ingen sopranos i kväll heller med andra ord. Fast jag får ju skylla mig själv. Hade jag varit en ordentlig och självdisciplinerad människa hade jag gjort detta i fredags.

inte så slut

Och så var det fredag. Är inte så slut i dag som jag varit tidigare fredagar. Beror kanske på att jag tagit det lite lugnare den här veckan. För lugnt egentligen, nästa vecka kommer att bli crazy tror jag, för att inte tala om nästnästa... Stör mig på att jag har tappat greppet om den där artikeln och inte haft möjlighet att lösa det. Stör mig på att jag måste förbereda föredrag under nästa vecka och sedan ytterligare ett nästnästa, för att inte tala om det jag tog på mig måndagen efter Oslo... VARFÖR GJORDE JAG DET??? Är jag dum i huvudet eller? Vill jag ta kål på mig själv? Men det sitter så benhårt i mig att inte säga nej till jobb och det här var ett ganska kul sådant.

Jaja. Något stökigt fredagsmys med barnen, dottern var lite för liten för Harry Potter och fången från Azkaban tror jag. Men det var ändå nice att kura ihop sig med barnen när vinden friskade i runt radhusknuten.

något slags personalfest

Berusad och trött. Något slags personalfest och jag träffade i alla fall en kär bekant som jag delat rum med men inte sett på länge. Det var nice --- jag tycker mycket om henne, hon är skarp och rolig och verkligen inte dum. Innan festen hade jag varit hemom en sväng, kramat och pussat på mina barn och sedan cyklat i väg igen. Jag har alltså cyklat en del i dag. Min artikel håller på att gå i putten --- skrev inte några tre-fyra sidor i dag som planerat för (skyll på det!) jag fick än en gång nytt besked om vad den egentligen skall handla om. Har jagat nytt material hela eftermiddagen och tror att jag hittat något. Men det betyder att jag får börja om nästan från början igen. Gaaaah...

godnatt bajs

Dottern är i kiss- och bajsåldern. Vi har precis läst en Lilla Anna-bok där alla substantiv byttes ut av dottern till "bajskorven". Hon var helförtjust i sitt tilltag och skrattade så det kluckade i hela den lilla kroppen. Jag blir helt salig av det ljudet, det finns inget som gör mig mer lycklig än att höra mina barn skratta och som samtidigt - för jag hör ju till dem som sällan har helt rena känslor - gör mig vemodig och lite sentimental för de här underbara barnaskratten hör ju till en kort period i livet. Inte ens sonen skrattar längre lika ofta på samma spontana, hjälplösa, underbara sätt. Han gör det ju naturligtvis, men det sitter lite längre in, han är redan mycket mer självmedveten och lite mer svårroad.

Vet inte vilka fåglar det är som sitter i buskarna på andra sidan vägen - skator? kajor? råkor? - men deras ljud låter så mycket höst. Vår lönn har börjat släppa sina osannolikt röda blad på gräsmattan och daggen lägger sig tidigt i gräset. Jag tände små värmeljus till middagsbordet och nu när det är helt mörkt ute skall jag gå runt och tända alla våra ljus.

Nu börjar det dra ihop sig: september är snart slut och i början av oktober drar min jobbigaste period under hösten i gång. Jag skall undervisa, bli klar med en artikel och ett långt och två korta föredrag som skall hållas nästa helg och nästnästa helg, då i Oslo av alla ställen. Måste boka biljett i morgon och maila den som organiserar det hela för hotellbokning. Drar mig för att åka bort, men vet att jag måste och vet också att när jag väl gör det tycker jag att det är kul. Sedan i november jobbar jag på två ställen samtidigt... I mitten av oktober får jag dessutom besked - nej, fel, i mitten av oktober kommer det oundvikliga nejet. Då måste jag reassess my possibilities. Inventera mina möjligheter och revidera mina planer. Men tills dess är det bara att köra på.

Och det betyder just nu: vika tvätt, hänga tvätt, lägga sonen. Se färdigt film. Sluta ögonen och sova, sova, sova. I morgon skall sonen på utflykt, samling kl. 8. I morgon måste jag gå upp snortidigt och göra matsäck och lämna sonen i tid. I morgon skall jag på jobbet stänga av (nästan) allt och försöka komma tre-fyra sidor på den där artikeln. I morgon kväll skall jag möjligen på vad man bäst kan beskriva som en personalfest.

tid för andhämtning

Är på osedvanligt gott humör för den här tidpunkten på dagen. Kanske på grund att jag skubbade en dryg timme från jobbet och gick och tränade och det var sååååå skönt! Sedan hade jag möte vid halvfyra och eftersom maken är borta hade vi meddelat dagis och fritis att barnen skulle hämtas senare än vanligt. Vi kom hem för typ en kvart sedan. Så nu skall jag laga en enkel middag (panerad pollock med ris och remouladsås, lite grönsaker), mysa med barnen och sedan ha en lugn skön kväll UTAN jobb.

no retreat baby no surrender

Det tog ganska precis två timmar i går. Natten var god, dottern vaknade vid halvsex men somnade omedelbart om igen när hon fick komma upp till oss. Jag gick upp ensam vid tio över sju, gjorde lite morgongymnastik och fixade välling som dottern fick äta medan jag duschade. Maken hade haft en jobbig natt med sömnproblem så han var helt slut, plus att vi hade några hantverkare som skulle komma på morgonen så jag tog båda barnen med mig till skolan, lämnade av sonen och hade något slags utvecklingssamtal med dottern i knäet. Eftersom jag skulle ha undervisning kvart över nio och var tvungen att lämna dottern innan dess var jag helstressad efter tio minuter och tänkte medan hon tinade upp och började leka: "Bara hon inte bajsar, för då hinner jag inte." Sedan cyklade jag i väg till dagis och med en rask blick på klockan bara lämnade jag av henne fast hon var lite blyg (hon blev sur, inte ledsen). Hastigt i väg till jobbet, satte i gång föreläsningen och hann prata i en halv minut innan mobilen ringde som jag då bara helt sonika stängde av. Undervisade i tre timmar, slängde i mig en snabb lunch samtidigt som jag fixade ett par småsaker med mina kolleger, bland annat ringde det där samtalet som jag hade stängt av när jag undervisade. Därefter möte och efter det fick jag ta tag i en ansökan som skulle vara inne i dag och som jag slutligen fick i väg innan tre. Mellan tre och kvart i fyra svarade jag på lite e-post och stämde av en del saker. Vid det här laget var jag helt slut, det kändes som om jag hade hunnit klämma in en veckas jobb på en trekvarts arbetsdag. Vinglade nästan i väg till dagis, plockade upp barn ett, vinglade vidare till fritis och hämtade barn två som blev ett barn till för sonen ville ha en kompis med hem. Kom hem och bara däckade, lyckades nätt och jämnt ställa fram lite uppvärmd burksoppa och lite smörgåsar till middag och fick avstå från löpningen med grannen, eftersom vi båda (maken hade kommit hem då) var helt färdiga.

Efter middagen kvicknade vi till något, småpratade lite med grannarna och hade lite bollekar med barnen. Maken har röjt upp efter den torftiga middagen och är och handlar nu. Jag har lagt dottern och sonen ser om Harry Potter, skall snart lägga sig. Sedan är det äntligen sista avsnittet i den där Upp till kamp, good riddance säger jag lite faktiskt för även om det är kul att SVT gör en sådan här satsning (det är väl SVT?) och det känns väldigt ambitiöst för att vara svensk TV så håller jag nog med kritikerna en del. Det är revolutionsromantik och nostalgi ur ett manligt, t o m androcentriskt, perspektiv. Men just i kväll känns den som precis vad jag pallar med. Att sitta i soffan och glo lite.

Nytt samtal om min framtid i går. Undrar om det var därför jag gjorde sådana hejdundrande fysiska satsningar under dagen, för varje gång vi talas vid går min puls upp i 180 och jag blir så nervös och stirrig så jag måste stenhårt koncentrera mig på något annat. Men det känns som om det finns några människor som vill mig väl och det gör mig glad, i vissa fall rörd, och i ytterligare några fall orolig för att kunna leva upp till förväntningarna.

löpning

Vilken helg! Vi sprang en mil i går, maken och jag, och det var tungt. Tror inte jag gjort det på tre-fyra år, dvs innan jag blev gravid med dottern. I dag kunde jag emellertid inte avhålla mig från att springa igen, en kortis i och för sig, kanske knappa fem kilometer. Och det gick som en dans. Men nu är jag helt slut. Kanske för att vi därefter tvättade och vaxade bilen och sedan klippte jag gräset och sedan var jag en sväng med barnen vid lekplatsen och sedan lagade jag mat och sedan lade jag mig i badet med båda barnen eftersom jag inte hade duschat efter någon av dagens ganska smutsiga aktiviteter. Klockan är nu snart kvart över åtta. Dottern sover, sonen på väg i säng och sedan måste jag sätta mig och förbereda inför morgondagen vilket tar vid pass två timmar skulle jag tippa...

klar för dagen

Klar för dagen. Undervisningsförberedelserna får anstå till söndag kväll, orkar inte tvinga mig själv till det nu (måste alltid ha lite ångest inför undervisningen för att palla med det och det får jag inte förrän kvällen innan). Fått en hel del gjort i dag, vilket känns bra. Men det har också varit en ganska stressig och jobbig dag med mycket att hålla i huvudet och med vissa krav på simultankapaciteten. Som jag sade till mamma på telefon - undrar om jag kommer att tänka tillbaka på den här tiden som tiden då jag aldrig gjorde bara en sak åt gången (jag pratade då i telefon med henne samtidigt som jag tömde diskmaskinen och satte på film till barnen). Den tiden varar nog till pensionsåldern, svarade hon. Tack för den.

Nu skall jag hyra Harry Potter till barnen. Sedan skall vi ha fredagsmys, enligt sonens önskemål. (Popcorn, läsk och mamma med och tittar på film.)

PS. Kom i väg på bio i går. Såg Bourne Ultimatum. Bra, fast inte lika bra som de två föregående. Jag ville inte veta hans riktiga identitet. Ville att han skulle fortsätta att kuska runt i Europa och Nordafrika och vara Jason Bourne på jakt efter sitt rätta namn. Kanske skulle jag läsa Ludlums förlaga?

sova, sova, sova...

Nej, OK, ni finns helt enkelt inte. Det kan jag väl leva med. Man kanske måste marknadsföra en blogg lite så folk vet att det finns. Typ, maila Linda Skugge och be henne tipsa om den. Vet i alla fall två bloggar jag läser för att Skugge tipsat om dem. Samtidigt är jag, precis som jag sade i förra inlägget, en fegis. Bara att börja blogga var något jag funderade i evigheter på. Och de första inläggen var skitläskiga, det kändes som om hela Sverige skulle kasta sig över dem, läsa dem och dels försöka lista ut vem jag var, dels skriva elaka, elaka kommentarer om hur jävla dum i huvudet jag var och "skaffa dig ett liv" typ.

Maken kommer snart hem. Skönt, för jag känner mig lite sliten. Grannen ringde på och frågade hur vi skulle göra med löpningen. Eftersom jag hostar fortfarande och hon har en sträckning beslöt vi att skjuta på det. Men egentligen borde jag stå redo med löpkläderna när maken kommer hem och dra direkt. En halvtimme för mig själv, svettigt, nyttigt och avkopplande. Får se hur jag gör. Det är rätt många moment som skall fixas innan dess. Har åtminstone dukat undan efter maten och röjt lite på bottenvåningen, slängt i en snabbtvätt och lagt undan vikt tvätt. Nu skall bara dottern i pyjamas och nattas, snabbtvätten hängas och övervåningen röjas lite. Kanske kan jag springa sedan? Eller gå på bio? Något borde jag göra. Mest känner jag för att dricka oförsvarliga mängder konjak och sova, sova, sova...

is there anyone out there?

Förresten, nu har jag snart bloggat i en månad. Och jag måste fråga: är det någon som läser detta? Får aldrig några kommentarer och vet inte om man genom blogger kan kolla om någon går in på bloggen emellanåt. Det här kanske är alldeles för narcissistiskt och humorbefriat för att ha något läsvärde för någon annan än mig själv. Bloggen handlar ju inte direkt om något. Och eftersom jag är en fegis vågar jag inte bli för specifik om vad jag sysslar med eller vem jag är. Men jag tycker att det är ganska kul. Upprätthåller en självdisciplin att skriva något (nästan) varje dag, till skillnad från dagboken som numera mest blir typ en gång i månaden. Men det borde ju läsas. Annars kan jag ju lika gärna hålla mig till dagboken.

Om ni finns kan ni väl säga hej. Eller något.

självförtroende

Trött, trött, trött och känner mig lite otillräcklig. Det känns just nu som om min son behöver mig lite extra mycket och jag har det inte riktigt i mig, inte när jag är ensam med dem. Det är alltså inte en kluvenhet mellan jobb och barn utan mellan de två barnen, där dottern fortfarande är så liten att hon helt enkelt kräver mer tid och plats och utrymme och tålamod och så vidare. Och sonen som är ganska stor får stå lite åt sidan. Antar att det är något som alla med mer än ett barn känner vid tillfälle, men det gör det inte lättare när det sker.

Lite breakthrough på jobbet i dag, fick tag på en kvinna jag sökt i över en vecka. Och när jag hörde vad hon hade att säga blev jag nästan lite mörkrädd för det projekt jag är delansvarig för, för det är betydligt större än jag trodde och kräver en vuxenhet, ett ansvar och framför allt en världsvanhet som jag inte riktigt känner att jag har. Men när jag var studentkårsaktiv såg jag den ena mindre begåvade killen efter den andra ställa upp på uppdrag och poster som de egentligen inte var stora nog för. Och här kan man bara dra slutsatsen att om det är sant som det sägs om tjejer, att de är alldeles för självkritiska medan killar direkt tänker att det här fixar jag, så kanske jag bara är alldeles för självkritisk. Att jag borde försöka i alla fall. Låtsas att jag har det där självförtroendet som någon däruppe i makthierarkierna tycks tro att jag har.

mäns våld mot kvinnor

Ganska lugnt i dag, trots att maken är borta (sista veckan nu). Jag trivs rätt bra med att vara själv och när det inte kör ihop sig på jobbet eller med sjuka barn funkar det bra. Stressigt på morgnarna är det ju, men inte värre än att det går.

Det har varit debatt om män som slår på Isobels blogg apropå Unni Drougges bok. Jag läste Isobels inlägg och tyckte det var bra, det väckte liksom frågor som kändes i magen, som gjorde ont i en att tänka på. Som om det personliga ansvaret. Som dömdas rätt att försöka fortsätta verka i sin profession och i samhället. I princip är jag emot att stigmatisera människor - har man blivit dömd och straffad borde skulden till samhället vara sonad. Oavsett vad man gjort. Det är ju bland annat därför vi har ett rättssystem. Väl??? Samtidigt har jag en bekant som jag helt förträngde bekantskapen med när han blev dömd för ett mycket allvarligt brott. Länge hade jag ett obehag inom mig för det, det kändes som om jag var en dålig människa på något sätt. (Hur kan man tänka sig att brottslingar skall kunna rehabiliteras tillbaka till samhället om alla deras vänner och bekanta tar avstånd från dem?) Så småningom insåg jag varför jag inte ens ville låtsas om att han fanns - han hade brutit mot ett fullständigt grundläggande förtroende människor emellan, att man helt enkelt inte gör vissa saker. Han hade inte gjort dem mot mig, men om han hade gjort dem mot någon annan, vad fanns det som sade att han inte skulle ha gjort dem mot mig? Jag tänkte på vissa lägen när vi hade varit ensamma och blev skräckslagen när jag tänkte på dem. Så det hade ingenting med principer eller behov av att ta avstånd från vissa brott eller markera eller något, det var bara ren och skär... feghet? självbevarelsedrift?

I det fall som diskuterades på Isobels blogg, finns det ju dessutom något slags genusdimension. Att hustrumisshandel möjligen inte ses som så allvarligt, utan ett brott man kan bortse från. Det är också en sådan där tung och obehaglig fråga att tänka på, om det finns något slags överseende med hustrumisshandel i det sociala livet jämfört med andra brott. En pedofil blir ju hatad, både i fängelset och på arbetsplatsen. (Tror jag i alla fall, får erkänna att jag vet väldigt lite om hur man ser både på hustrumisshandlare och på pedofiler in real life...)

Den tredje jobbiga saken i sammanhanget är de kvinnor som lever ihop med destruktiva män som slår dem eller misshandlar dem på annat sätt. Det är så lätt att säga vad de borde eller vad de skulle --- ett av unni drougges barn skrev i kommentarerna i bloggen och det var någon som var snabb på att säga att man har ett ansvar inför sina barn att skydda dem från en destruktiv relation som mamma (eller för den delen pappa) har med någon. Och det låter ju självklart. Alla vill ju det. Men alla kan inte det. Och alla gör inte det. Och det behöver verkligen inte handla om misshandel för att ett förhållande skall vara dåligt för barnen, det kan vara betydligt mer subtilt än så. Hur skall man veta när man skall gå?

Nej, nu försöker barnen låtsas att de är Dash i Superhjältarna och springer i kapp precis bakom mig och dottern måste lägga sig innan hon säckar ihop alldeles. Och middagsbordet är fortfarande inte tömt!!! Gotta go.

trädgårdsnörden

Fick undan en del småsaker i dag. Inte tillräckligt dock. Hatar småsaker. Vill ha stora saker och en deadline långt i framtiden. Nu ligger det kvar saker och skvalpar som jag måste göra i morgon och på onsdag. Och rösten är helt på väg bort...

Klippte gräset och beundrade min rabatt. Satte ett par vintergäckslökar till. Längtar efter våren redan, fast längtar också efter en del höstaktiviteter som att räfsa gräset, lägga granris över en del känsliga växter och frostskydda krukorna. För att inte tala om att gräva upp gladioluslökar och dahliaknölen. Det här är helt perverst. Jag har blivit en trädgårdsnörd.

whiskeyrösten talar

Vilken helg... hatar att göra saker på söndagkvällen, man har det hängande över sig hela helgen. Vi hjälpte ju vår kompis att flytta i lördags, sedan skrev jag på föredraget innan jag högg tag i en spade och började gräva upp gräsmattan. På kvällen såg vi en gammal västernfilm med varsin GT i näven och i går fortsatte jag med rabatten med ett par pauser då jag låste in mig i badrummet för att kunna träna på föredraget i fred. En timme innan jag skulle vara där hade jag lera upp över öronen och för att underhålla dottern samtidigt som jag blev ren, lade jag mig med henne i badet. Det var skönt, men jag var rätt fysiskt trött när jag, lite lagom uppsnoffsad, satte mig på cykeln och kuskade i väg. Det var lagom med folk där, en femton-tjugo personer, jag pratade i en halvtimme med en röst som lät alltmer som om jag hade druckit whiskey och rökt cigaretter utan filter dygnet runt den senaste veckan (förkylningen har verkligen satt sig nu). Cyklade hem, såg Sopranos, fixade lite, vek och hängde tvätt och stupade i säng vid midnatt ungefär.

Under tiden jag skrev det här inlägget blev jag avbruten två gånger. Två avbrott som båda innebar påhugg under våren. Wow. Dags att skärpa sig lite nu och få något mer substantiellt gjort.

fysisk dag

Dagen har präglats av hårt fysiskt arbete: först hjälpte vi en gammal god vän att flytta --- hon flyttar ihop med sin nye pojkvän i en jättefin villa och trots att flytten var både väl förberedd och väl planerad var det mycket flytta. Vi var där i fyra timmar och jag tror det var minst en tredjedel kvar när vi lämnade. Väl hemkommen skrev jag klart ett utkast till morgondagens föredrag som jag skall läsa igenom nu, sedan satte jag i gång att gräva rabatt. Maken tog lyckligtvis på sig att fixa middag och hämta sonen hos en kompis medan jag grävde tillsammans med en mycket entusiastisk liten medarbetare. Det är nästan klart, bara kantsten och plantering som återstår, men jag är rätt mör nu. Eftersom jag fortfarande känner mig rosslig i halsen får vi väl se hur det blir med milen i morgon... Barnen var trötta. Dottern har nog varit det hela dagen för hon har (förutom när vi grävde rabatt) varit gnällig hela dagen och slocknade över vällingen tjugo över sju. Sonen behöver nog också komma i säng tidigt. För att inte tala om vad jag behöver.

obehaglig förtröstan

Jo, det påverkar mig. På ett obehagligt sätt, som samtidigt är bedrägligt behagligt. Det finns en förtröstan och ett självförtroende i mig som bara är byggt på lösa rykten och indikationer. Det vill säga helt ogrundat. Från ett distanserat perspektiv är det intressant att studera den psykologiska effekten på en människa (mig, alltså) av att man inbillar sig att någon tror på en. Och det är läskigt att se vilken betydelse det har. Och vilken matta som kommer att ryckas från under mina fötter när det oundvikliga nejet kommer. Så fåfängt. Så otroligt fåfäng människan (eller jag då) är, så benägen att tro gott om sig själv vid minsta lilla uppmuntran.

Har tagit det lugnt efter jobbet i dag. För lugnt, kanske, orkade inte laga mat utan det blev mackor och sedan popcorn till barnen som fick titta på film. Orkade bara inte. Men jag brukar fixa käk, brukar tänka på kostcirkeln och vitaminer och sådant där, och man kan inte vara perfekt jämt. Hela helgen är dessutom uppbokad med olika saker så det blir liksom ingen vila någonstans. Skall hålla föredrag på söndag kväll och det är inte ens riktigt klart än, så det kommer att hänga över mig tills det är över. Hade tänkt försöka springa milen med maken i helgen men det river i halsen (konjaken i onsdags sköt nog bara upp sjukdomsutbrottet) och kittlas i näsan så det blir nog inget med det.

don't count the chickens

Ytterligare ett samtal om framtiden i går. Blev helstirrig men också nästan lite deppig på förhand - för varje sådant samtal kommer det så gott som oundvikliga nejet att bli så mycket jobbigare att ta. Det är hög don't count the chickens-faktor på detta. Men om, om, om... vågar inte ens tänka på vilken glädje och lättnad det skulle innebära. För att inte tala om triumf.

Tyst, tyst, tyst nu, hemska hybris. Det är bara att titta ner i marken och fortsätta gå, utan att tänka på något annat än här och nu och möjligtvis en vecka framåt. I nuläget är allt bra. Jag älskar det jag gör nu. Det är inte förrän efter det oundvikliga nejet och en massa andra möjliga nej som kommer under hösten som jag kan börja oroa mig.

en liten fundering om röster och sätt att tala

Halsen bra, eller i alla fall OK, lite trött men sov betydligt bättre i natt (möjligen beroende på den där konjaken jag drack) och ett föredrag att förbereda, ett telefonsamtal att ringa och arbetsfördelning inför i morgon. I dag kommer maken hem så jag får sitta och jobba lite längre eftersom han kan hämta barnen. Skönt, fast också lite tomt.

Har haft ett möte med några unga tjejer - märker efter en stund att jag börjar prata precis som de gör, med lite ljusare tonläge, meningar som inte avslutas utan hänger kvar som frågor i luften och ganska många liksom. Är det verkligen så? Pratar kvinnor, unga kvinnor, i dag på det sättet? Eller är det bara med mig? Och att jag tar efter... men jag har ju alltid haft en papegojtendens och just med dessa vill jag ju så gärna visa mig sympatisk och trevlig snarare än kraftfull och auktoritär. Jag brukar inte prata så. Eller? En gång har jag av en överodnad (man) blivit beskriven som "och så sitter du där och kvittrar och är trevlig". Kvittrar??? Är det nedsättande? Eller är det bara en korrekt beskrivning? Jag blev faktiskt inte alls irriterad på honom, för det var i ett sammanhang där jag skulle kontrasteras med någon annan, men jag har tänkt på det i efterhand. Ungefär som den där killen som beskrev en av mina tjejkompisar som "ett rådjur". Och hon var, utan att vara tjock eller något, större än mig och rätt så dominant av sig. Och gud vad hon skrattade när jag berättade det för henne - ett glatt och smickrat men också lite rått skratt. Man kan ju fråga sig om det bara har med självbild att göra eller om det verkligen är en könsskillnad eller om det överhuvudtaget spelar någon roll i ett praktiskt jämställdhetsarbete. Är det feministiskt av mig att arbeta på att ha ett lågt röstläge, uttrycka mig i fullständiga meningar och lägga en del kraft bakom det jag säger? Eller skall jag stå upp för min "kvinnlighet" (whatever the fuck that means) och fortsätta kvittra? Eller skall jag helt enkelt bara försöka att inte låtsas om det utan bara "vara mig själv"?

murphy's law

Tror ni jag fick den sömn jag så väl behövde i natt då? Nänä, så enkelt är det inte här i livet. Naturligtvis slår murphy's law (eller lagen om alltings jävlighet) in: somnade snabbt efter jag släckt, trots allt som snodde runt i huvudet på mig, vaknade tjugo minuter senare av en hostattack som hette duga och det tog en timme innan andningen lugnade sig. Jag kanske har astma? Rosslig i halsen i dag i alla fall och bör nog inte träna. Annars hade jag nog gärna gjort det, efter två kassa nätter är jag så trött att jag tror jag somnar om jag sitter still för länge. Fast å andra sidan har jag tillräckligt mycket annat att göra i eftermiddag så det är nog bara klokt att koncentrera sig på det i stället. Dottern sov i alla fall gott och fick återvända till dagis i dag.

slut och färdig

Trött var ordet. Medan dottern sov förberedde jag morgondagens föreläsning (nästan klart, skall göra det sista nu), sedan när hon vaknade åkte vi och handlade, plockade upp sonen från fritis och åkte och köpte nya gympaskor till honom. Det börjar liksom bli lite för kallt för sandaler. Sedan åkte vi till Plantagen och köpte planteringsjord och lite lökar. Därefter åkte vi hem, jag körde i gång middagen (kycklingvingar med bluecheesedressing och grönsaksstavar) och gick ut och grävde en grop i gräsmattan. Vi åt middag, jag satte i gång lite film till barnen och gick ut och planterade den sista växten från netto. Städade undan, först i trädgården och sedan inomhus efter maten, och tog hand om en ytterst trött liten tjej som gallskrikande till sist gick med på att ta på sig pyjamas och lägga sig. Så snart hon var färdignattad var det dags för sonen och nu ligger han och somnar inne i sovrummet i sin pappas säng och jag har precis packat ihop gympakläderna inför morgondagens gympa. Nu skall jag bara avsluta förberedelserna, vika och hänga en tvättomgång och sedan stupa i säng. Jag är helt slut och färdig, faktiskt. Det blev inga föredragsförberedelser i kväll, får ta det i morgon eller t o m på torsdag och fredag. Bättre att inte ta kål på sig själv alldeles. Nu gäller det bara att flickan inte hostar i natt så hon kan gå till dagis i morgon, för även om mamma rycker in skulle det vara grymt skönt att kunna jobba några timmar på eftermiddagen, kanske gå och träna lite om jag hinner och om jag inte smittats av den där förkylningen.

sjukt barn

Dottern hostade så i natt att hon fick vara hemma i dag. Hon har ingen feber men hostar och är snuvig. Lyckligtvis är jag inte hyperstressad och om hon är fortsatt dålig i morgon när jag har föreläsning rycker mamma in. Jag måste säga själv att jag tycker att jag har hyperkoll på läget när maken är borta. Ordning och reda (i alla fall gott nog för mig), mat på bordet och både barn och jobb sköts. Det kräver ett visst mått av självdisciplin från min sida, att jag jobbar på kvällarna och så, men det funkar ganska bra. Men om till exempel någon av barnen blir sjuk eller något oförutsett inträffar, faller hela korthuset. Med vissa snabba prioriteringar (och mammas hjälp) brukar det lösa sig i alla fall. Utan mamma hade jag fått ta med dottern till jobbet och det vete fan hur det hade gått. Sonen är stor nog, men hon är bara två och ett halvt så det skulle nog bli cirkus av alltihop.

Trött är jag. Den av hostningar uppstyckade natten har tagit på mig med.

irriterad

Glömde ringa electrolux. Får göra det i morgon, typiskt också. Hade sådant flyt och fick undan saker. I dag kom maken på att vi skulle köpa sex (!) växter på netto som också måste planteras, helst i kväll. Och så är det den där, ur ett kvinnoperspektiv helsågade, jäkla serien om 68 också. Jobb eller något i kväll kan ju bara glömmas.

oro i kroppen

Oro i kroppen. Är på G men saknar fokus just nu. Maken hämtar barnen så jag har en timme till på mig. Undrar vad jag skall lägga den på? Artikeln, föredragsförberedelser eller lektionsförberedelser? Eller bara allmän admin? Måste utnyttja all tid jag har, veckan går fort och tisdag till torsdag är maken borta så då är jag mer kringskuren.

trött men nöjd

Trött men rätt nöjd med helgen. Var på middag hos goda vänner i går, trevligt men rätt mycket vin och annat starkt. Barnen somnade förstås sent och har varit griniga i dag. Sonen har i och för sig varit hos en kompis nästan hela dagen men bröt ihop vid hemkomsten och dottern somnade före middagen och vaknade för en stund sedan. Själv var jag ute och sprang en ganska lång runda, dryga sju kilometer, och var helnöjd tills jag var tvungen att gå och lägga mig, helt knockad. Nu känns det bra dock. Förra veckan tränade jag två gånger - en löptur och en styrketräning - och denna vecka skall det bli minst två, kanske tre gånger. Milen till helgen, hade jag tänkt.

Nu är det bara en massa fix (godnattsaga och försök till läggning av dottern, läggning av sonen, kolla spisfläkten, eventuellt slänga in en tvätt) och sedan - sopranos, naturligtvis. I morgon en superstressig dag igen (men nu är jag laddad för det har inte varit något jobb i helgen alls).

en skön kväll

Det är inte så farligt stressigt på jobbet just nu. Nästa vecka blir nog rätt tung, både på jobbet och att maken är borta tre dagar. Men i eftermiddag har jag haft det helskönt - först en halvtimme på "after work beer", sedan en god middag (som maken lagat) och en ljuvlig stund med min dotter i trädgården medan kvällssolen färgade hela den lilla radhusplätten alldeles gyllene. Sonen tittar på fotbollsfilm med sin pappa och dottern fick till sin stora förtjusning duscha - hon var rent otroligt smutsig - innan jag gav henne välling och sedan läste för henne. Kajsa Kavat som hon nog egentligen är för liten för, men man skulle nästan kunna läsa vad som helst för henne, hon älskar det. Är som jag när jag var liten. Och när fotbollsfilmen är slut är det dags att natta sonen och sedan blir det någon film som jag är mer intresserad av.

I dag har jag igen haft den där känslan av att det kommer att lösa sig för mig. Den är lika härlig varje gång och varje gång följs den av samma känsla av oro, att man inte skall ha hybris, inte vara för kaxig, inte våga tro på den där turen som är så viktig och ack så flyktig i vår bransch. Men just nu känns det ändå som om att jag har det ganska bra och att allt kommer att lösa sig. Bäst att bara passa på att njuta av den när den är där. Snart nog förbyts den i något annat.

helt OK

Dagen har varit bra. Fått undan en massa småsaker och ett par inte så små saker på jobbet, sålt en del saker som stått i garaget i evigheter, varit med mina barn (middag: spaghetti med räkor och gremoulata) och snart skall vi se på film. Nu ligger ett mindre berg av tvätt och väntar på mig... Har varit rätt trött efter gårdagen men ändå helt OK.

uppförsbacke hela vägen

Hemkommen. Haft en bra dag. Kom verkligen i väg och tränade i eftermiddags och har dessutom cyklat som en galning fram och tillbaka under dagen så jag borde sova som en gris och ha träningsvärk i morgon. Dottern vaknade när vi kom hem. Sorgsen och nattjurig ville hon att jag skulle bära henne, men till sist gav hon med sig och somnade mjukt nerbäddad med en mamma som satt och gnolade och gned hennes lilla kropp genom täcket. Barnvakten - mamma - drog så snart vi kom hem, en timme senare än avtalat. Men det drog ut på tiden, inte de sociala plikterna utan föredragen och sedan susade vi hem genom den faktiskt ganska ljumma höstnatten, uppförsbacke hela vägen. Ingen direkt press i morgon, bara tusen små saker att fixa.

strulet löst

Nu sover också sonen. Och medan ramsan pyjamas-kissa-borsta tänderna upprepades som vanligt jobbade bakhjärnan på och morgondagens strul gav sig själv. Nu skall jag bara plita ner några stödord, sedan kan jag krypa till kojs med gott samvete.

Träffade en f d dagiskompismamma på stan och vi pratade om just det där med att jobba om kvällarna. Hon sade att brukade inte orka och jag tänkte att jag visste nog inte riktigt vad jag skulle göra om jag inte skulle jobba. Kanske är det inte ambition eller disciplin det är frågan om. Kanske har jag bara inget liv?

naked ambition

Fick ett bitterhetsutbrott i dag. På hur jämställdheten fungerar - eller snarare inte fungerar - och på de fördelar karlarna har. Min kollega som är jämnårig och i ungefär samma livssituation som jag, såg lite ställd ut. Men när jag började göra uttalanden om hur jag skulle försöka bete mig om jag någonsin kom i en maktsituation och sedan tog tillbaka dem med att man inte skall prata så för att man aldrig vet vad som händer, sade hon: "Jo, men du har ju alltid varit tydlig med vad du vill. Själv tänker jag aldrig så långt." Och jag blev nästan lite förskräckt för jag tänkte - är jag så uppenbar? För å ena sidan skäms jag inte för att jag är ambitiös, jag kan mycket väl erkänna att jag vill gå så långt man kan. Å den andra vet jag att i vår bransch är det så otroligt mycket bättre att låtsas att man inte är intresserad och det mest pinsamma skulle ju vara om alla såg på mig vad jag ville och så misslyckades jag. Det är OK att bara komma halvvägs om man aldrig har verkat vilja något annat. Halvvägs är ganska långt det också. Och å den ena sidan (igen!) är mitt jobb underbart och bara så länge jag får en möjlighet att utöva det, är jag FAKTISKT nöjd. Å den andra finns mina möjligheter att utöva det i min förmåga att avancera och förkovra mig inom det jag gör. Och å den tredje... varför anstränger jag mig så förbannat om det inte är naked ambition??? Samtidigt tror jag att jag har mina prioriteringar jävligt klara för mig: om jag visste att jag skulle gå bort inom ett år, skulle jag sluta jobba och bara vara med mina barn. Tror jag i alla fall.

Maken borta på jobb, återkommer i morgon. Panerad rödspätta med remouladsås och ungsstekt potatis, morot- och gurkstavar till middag. Varsin bit toblerone till efterrätt. Dottern höll på att somna framför Bolibompa, jag tog upp henne försiktigt och tog på henne pyjamas, gav henne välling. Hon var så mjuk och fin i min famn och skrattade sedan så gott åt Lilla Anna och trollerihatten innan hon somnade på riktigt, i sin säng. Jag har en massa strul att reda ut inför morgondagen men först skall jag mysa med barn två. Och i morgon, efter mina åtaganden, skall jag fuck all och gå och träna innan jag hämtar barnen, fixar middag och försvinner igen på en kombinerad jobb- och social grej på kvällen.

bollspel i skymningen

OK, något mindre stressad dag i dag. Hade massor med små saker att göra och fick det mesta gjort också. Hämtpizza i dag till kvällsmat (maken hämtade på dagis...) och sedan tågbanebygge och bollspel i skymningen. Nu skall vi se den där TV-serien om 68.

Lördag

Maken borta under eftermiddagen för att hålla föredrag på en temadag. Mitt enda jobb i dag var att registera mitt förslag till den där konferensen och det är avklarat (älskar lördagsgodiset, barnen blir så medgörliga att det är nästan skrattretande). Inte farligt bakfull efter gårdagens excesser. Köpte tulpan och påskliljelökar i dag, men jag vill ha lite snödroppar och vintergäck också. Kanske några scillor med... Blev så glad över att kärleksörten blommade i går och jag vet hur lycklig jag blev i våras när det började sticka upp lite grönt av alla höstens planteringar så det är väl ett sätt att pyssla om den mentala hälsan.