friday on my mind

I morgon är det december. Och i dag är det fredag. Osedvanligt mycket fredag --- hade en kompis över, en av mina bästa vänner. Hon lekte med dottern, pratade med sonen som lekte med en kompis, jag fixade middag och sedan drack vi vin, åt god mat och pratade med barnen härjade med chips och dip och harry potter fem. Hon har varit blöjlös i dag, sent i livet (hon är snart tre) men det hade gått ganska bra på dagis (en olycka) och i hemmet gick det nog sämre eftersom hon bajsade ner sig efter middagen. Fast jag kan fatta det, det är en sak att känna igen när man är kissnödig eller inte, en annan att lämna den där friheten att kunna göra nummer två medan man leker och rör på sig.

Annars har det varit en bra dag, mest smågrejer, men jag känner på en gång en viss rastlöshet och en viss lättnad över att det lättar nu och är ganska coolt fram till årskiftet, ja t o m en bra bit in på det nya året. Har drygt 80% jobb, plus lite smått och gott utöver det, och det känns rimligt och OK.

en liten skit i universum

Har läst igenom bloggen. Kändes inte alls så dumt. Insåg att jag var klokare när jag väntade på Det Oundvikliga Nejet än vad det kändes när det slutligen kom. Jag verkade veta precis hur det skulle komma att påverka mig. Det är så tydligt hur ett slags inbillat självförtroende bar mig framåt, i allt jag hade att göra.

Och nu är jag bara en liten skit i universum.

galna kvinnor

Thanksgivingsmiddag hos goda vänner. Alldeles underbar och fullständigt livsfarlig mat --- jag var en av de få som tog om och höll helt plötsligt på att storkna och sedan slockna av matberusning. Barnen var inte riktigt lika lätthanterliga som förra gången vi var där då de lekte för sig själva och sedan somnade av sig själva i soffan utan till sist fick vi åka hem med vakna barn. Vi pratade en massa, bland annat, eftersom en deckarexpert var med, fick jag diskutera min iakttagelse om de galna kvinnorna i moderna deckare. Som jag baserar på två författare/karaktärer: Liza Marklund och Annika Bengtzon och Stieg Larsson och Lisbet Salander. Men det visade sig ju att de galna kvinnorna var precis lika vanliga i andra deckare. Interesting, undrar vad det betyder. Undrar om jag får skriva något om det någon gång, det skulle vara kul. Men då skulle jag i o f s behöva mer material.

Dottern slocknade i taxin, sonen strax efter vi kom hem för typ en halvtimme sedan. Undrar om det betyder att de sover lite extra i morgon eller tvärtom, att de vaknar som vanligt men på pissdåligt humör. Oavsett borde jag lägga mig nu.

flängigt värre

I dag har det varit flängigt och jobbigt men ganska trevligt. Tanken på att det snart lugnar sig är väldigt upplyftande, samtidigt känns det som om orken är på upphällningen. I morse lämnade jag av barnen på skola och dagis, cyklade hem igen, väntade på tvättmaskinsreparatören samtidigt som jag försökte få tag på någon av mina kolleger som kunde rycka in och ersätta mig om det behövdes. Men tvättmaskinskillen kom och fixade tvättmaskinen ganska så snabbt, så jag hann tillbaka till jobbet för att sköta det jag skulle. Sedan åt jag en snabb lunch, fixade mer jobb, hann en sväng till videobutiken och återvände lagom till sista passet, som blev ganska lyckat. Snabba ryck till skolan för "drop-in", snabba ryck därifrån för att plocka upp dottern och cykelfärd tillbaka till jobbet för seminarieverksamhet. Satte barnen framför Bernard och Bianca i Australien på datorn, ställde upp dörren till seminarielokalen så jag kunde höra om det blev något strul. Därefter seminarium i två och en halv timme med paus för bajsblöjebyte. Sedan tog vi helt sonika en taxi hem - får fixa cyklarna i morgon. Min arbetsdag - med diverse flängiga pauser - varade i dag mellan tio och sju. I går mellan åtta och sex. I onsdags mellan halvnio och fyra. I tisdags mellan halvnio och halvsex, samt en timme på kvällen. I måndags mellan halvnio och sex.

Nu somnar dottern där inne på sitt rum - hon ville inte åka hem, tyckte att det var helspännande att vara på mammas jobb. Och jag har haft en massa lägen när jag varit tvungen att ha barnen med i jobbsammanhang och i dag funkade det faktiskt ganska bra, får jag nog säga. Om ett år tror jag att det går hur bra som helst.

stafett

En riktigt jobbig vecka är snart över. Hell week hade varit rena kindergarten i jämförelse. Maken och jag har haft stafettlöpning med barnen som stafettpinnar. Det känns aldrig riktigt bra. Men det har verkligen varit så, att när jag har varit hemma har han varit borta och tvärtom. Men nu börjar också den här jobbiga perioden gå mot sitt slut och det är en väldig lättnad. Har redan en massa våta drömmar om vad jag skall göra när det lättar men det är nog bäst att hålla ambitionsnivåerna på en lagom nivå: julpyssla lite med barnen och försöka sköta det jobb som återstår utan att stressmätaren slår i taket.

Maken var och badade med dem i eftermiddags. Vi åt en synnerligen simpel middag, burksoppa och smörgåsar (får ångest när jag tänker på glutamaten för vi äter ju rätt mycket färdigmat - alla hårt yrkesarbetande föräldrars räddning), mös lite med barnen innan läggdags. Sedan försvann maken igen med det sena tåget. Jag satte mig och såg Death Proof. Som var sådär, jag gillade hans rekonstruktion av den typen av film men jag tycker inte längre - som jag tyckte när jag såg Reservoir Dogs och Pulp Fiction i tjugoårsåldern - att Tarantino är någon vidare skicklig dialogförfattare. Han försöker vara så übercool att det till sist blir lite löjligt. Och så har jag försökt ordna en ersättare inför morgondagen eftersom jag måste vara hemma och vakta tvättmaskinsreparatören.

hemma

Hemma efter ett eftermiddag-kvällspass. Föreläsning på annan ort. Gick OK, inte precis den bästa föreläsningen på denna kurs. Ungefär hälften av min undervisning kommer att ligga där till våren och jag trivs där men det är förbannat mycket resande. Suck. Är mycket, mycket trött. Tycker att jag ser för litet av mina barn. Just nu känns det som om jag saknar dem nästan hela tiden. Men det är väl för att jag är trött och jobbet just nu känns segt.

Underhöll mig på bussen med att fundera lite på julklappar åt dem. Dottern har precis övertagit en av sonens gamla pyjamasar (som han egentligen fortfarande kan ha, fast den ser lite ut som piratbyxor och tröja med trekvartsärm) och hon är så bussöt i den så man vill bara äta henne. Så han behöver en ny pyjamas, definitivt. (Jag skulle kunna köpa en miljon pyjamas till dem, jag älskar pyjamasar och älskar när de är nybadade och får rena pyjamasar. Det är nästan som en pervers fetisch eller något.) Jag fixade på dotterns rum i helgen när maken var borta och det blev faktiskt jättefint, ett riktigt lyft, med endast små medel. Så nu försöker jag verkligen uppmuntra henne att leka därinne eftersom hon helst av allt vill vara på sonens rum och han blir lite störd emellanåt.

Undrar mycket över meningen med allting just nu. Känner mig medelmåttig och frågar mig om det är värt det. En kollega som är ungefär ett år efter mig, berättade om ett par publiceringar han fått in. Jag kände genast hetsen, taggen i hjärtat - tänk om han går om mig! det pallar inte jag! - och har spenderat det senaste dygnet med att försöka komma över det. Konkurrens är bra om det sporrar, men det får inte förgifta goda kollegiala relationer. Man skall önska folk allt gott i stället, good for you! skall man säga (fast det sade jag också, och jag menade det, det är roligt när det går bra för folk och framför allt folk som man känner sig lite delaktig i, som jag gör i det här fallet).

Nu skall sonen i säng! Och efter Harry Potter blir det lektionsförberedelser och sedan skall jag ta en halvtimme bara för mig själv!!!

down to the river

En lång, bitvis jobbig, bitvis mycket bra söndag är snart till ända. Endast sonens läggning och Harry Potterläsning samt föreläsningsförberedelser återstår. Det är väldigt mysigt att vara alldeles själv med barnen och sanningen att säga --- maken stökar faktiskt ner mycket mer än barnen. Sedan städar han ju förstås också - en skicklig iordningställare är han - så det går väl på ett ut, men... om jag får vara lite självupptagen och det får jag eftersom det är min blogg, så städar han ju när det passar honom medan stöket sker hela tiden... när jag är själv, stökar jag och barnen till det men jag städar när det passar mig, dvs lite smått mest hela tiden. Sonen har lekt med kompisar hela dagen och dottern har lekt själv och med mig, samt varit ute både på lekplatsen och på en cykeltur genom stan och till mitt jobb när jag var tvungen att hämta saker så jag skulle kunna sitta och förbereda mig. Vi har ätit lättlagat men gott: pasta med pesto till lunch och lax, potatis och "sås med prickar", dvs creme fraiche blandat med stenbitsrom. Jag köpte ett fantastiskt gott dinkelbröd på stan i går som jag åt fyra mackor av i morse --- tror att jag har återhämtat mitt viktfall från början av veckan.

Fick mail från en amerikansk vän som flyttat till LA. Nostalgin slog till med all kraft när jag kollade upp hans nya adress. Undrar om jag någonsin kommer dit igen? När novemberdimman sveper in radhuset och träden sträcker sina kala grenar mot himlen kan jag inte låta bli att gnola "i'd be safe and warm if i was in la". Nu är det ju Portugal som gäller närmast, en jobbresa men i alla fall, men det är i alla fall varmare där än här.

Har fått massor med erbjudanden om jobb till våren. Skulle kunna jobba 120%, kanske t o m mer, om jag ville. Men denna höst har det varit drygt hundra procent och jag pallar inte mer, jag gör faktiskt inte det. (Om man räknar allt obetalt arbete är det ju betydligt mer än 100%, i och för sig, men obetalt arbete räknar jag med att göra till våren också.) Dessutom har undervisningen denna höst till stor del varit sådant jag gjort tidigare medan till våren blir det mesta nytt. Jag vill ha jobb, fast jobb eller forskningspengar, eller bara någon som räcker ner sin hand någonstans uppifrån och säger "om du härdar ut ett år till så fixar det sig sedan". Har sprungit racet i ett år nu, exakt i dag, och jag känner mig så jävla sliten, trots allt prat om "born to run" och så vidare. Man har bara ett liv.

Kanske är jag bara lite nedstämd just nu för att jag vet att jag borde sitta och förbereda mig och jag är så trött så det skriker i kroppen och jag har en tuff vecka framför mig också. Egentligen älskar jag ju det jag gör, älskar att komma till jobbet, trivs med mina kolleger, gillar studenterna och atmosfären och att jag tjänar pengar på att göra de två saker jag alltid velat göra är ju i sig något jag bara skall vara tacksam över.

en osedvanligt bra lördag

Haft en bra dag med barnen. Vi var på stan en sväng med barnvagnen, åkte buss hem och sedan hade sonen några kompisar över medan jag mixtrade med dotterns rum som blev riktigt fint om jag får säga det själv. Vi hittade en billig prinsessmatta på netto som dottern ville ha och med den, en gammal spegel med en liten hylla på och en väggbonad med alfabetstryck på så blev det jättefint. Sedan var det lite småstökigt en stund för jag ville absolut få lite ordning innan vi skulle i väg på middag med mormor, min bror och hans fru och deras lille pojke, barnens kusin. Sötast i världen är han och jag är en skumt kaxig faster. Barnen lekte med honom (han är bara tio månader) och han verkade tycka det var helkul. Inte helt fel att sitta i fasters knä heller. Nu sover dottern och sonen och jag skall titta lite på film. Helt OK lördag, med andra ord. Till och med osedvanligt bra lördag.

avklarat

Det är lustigt. När saker är avklarade och avslutade efter två sådana riktigt jobbiga veckor känns det helt plötsligt i stället för dödligt jobbigt och ångestfyllt faktiskt helt enkelt väldigt bra. Är så nöjd --- fick i väg ansökan i går och skrev ihop en projektskiss som jag skickade i väg i morse och den är helt OK. Har skött min undervisning någotsånär och nu är också ytterligare ett projekt sjösatt som det skall. Trots att jag vet att jag måste sitta och förbereda mig halva söndagnatten eftersom jag har ett tretimmarspass på måndag, känns det helt vansinnigt skönt att fira fredag nu.

Maken är bortrest över helgen. Jag har myst med barnen framför Bröderna Lejonhjärta, med chips och dip och läsk. Här är relativt snyggt och prydligt, dottern är nu lagd - hon är så vansinnigt mysig så det nästan gör ont i mig. Skrev trotsigt upp hela julhelgen, t o m den 6 januari som ledig på dagis julledighetsblankett för jag vill, vill, vill bara vara med barnen över julhelgen. Behöver dessutom så otroligt väl ett break från jobbet.

stress och ångest

Vilket liv. Just nu slår november till med stress, panik, utarbetning, mörker, mörker, mörker med all kraft. Förra veckan hamnade jag i en riktigt sjuk stresspanik och när livet blir sådär att man liksom hela tiden springer efter och försöker lappa ihop saker så mår man inte bra. Efter en ganska trevlig och vilsam helg lyckades jag dra på mig magsjuka och i söndags kväll, när jag skulle jobbat undan en hel massa som legat på hög för att vara i kapp inför denna vecka, låg jag ömsom på knä framför toaletten, ömsom i en darrande hög under täcket. Sov till och från under natten, vaknade vid fem och var dålig igen, deckade och sov till tio - förutom en kort parentes då jag hjälpte maken att komma i väg med barnen runt åtta-halvnio. Tvingade min darriga, svaga kropp på fötter, drack en kopp hönsbuljong och lyckades släpa mig till tåget. Höll en oförberedd föreläsning, åkte till mina svärföräldrar, deckade, vaknade pigg på tisdag morgon och höll ytterligare en oförberedd föreläsning. Sedan hem igen, seminarium på kvällen och föreläsning morgonen därpå (i går alltså).

Det är också total kris med allting: tvättmaskinen sönder, bilen behöver repareras för en skada som i och för sig inte är akut men ändå måste fixas, sonen har värsta sexårskrisen och jag har en miljon saker att göra och ångest för att jag missköter mitt jobb, ångest för att jag är för lite med mina barn, ångest för att det skall ha varit vinterkräksjukan och att det skall gå rundgång i det i familjen så att vi är sjuka i en månad. Nu lever jag på proviva och håller tummarna.

Ett positivt besked åtminstone: blev antagen till en konferens jag jättegärna vill åka på. Fick besked i går och att läsa "accepted" efter den senaste tidens nej kändes faktiskt lite stärkande.

Och nu: back to work.

ytterligare nej

Har fått ytterligare nej. Kom efter en rätt pissig vecka också, så jag känner mig lite deppig, men samtidigt hårdnar beslutet i mig: mitt projekt är bra, till och med mycket bra. Jag kör på det i alla fall, på min icke-existerande fritid, på de lediga stunder som inte finns men som finns ändå. Har ytterligare ett (mindre) projekt som jag dragit i gång och som också är helt obetalt. Så länge det inte hindrar mig från att göra ett OK jobb på sådant jag de facto får betalt för finns det inget som säger att jag inte kan. Jag har skrivit tre artiklar det senaste året, så gott som ofinansierat. Även om jag skall jobba som en slav under våren, borde jag kunna kläcka ur mig en text till nästa år, mer om jag blir arbetslös till hösten.

att leva

Något har hänt. Kanske är det just de bloggar jag läser, kanske läser jag fel bloggar (men jag tycker att de är så roliga skribenter, bra skribenter, det är bara deras åsikter jag tycker är lite störiga ibland), men det känns som som från det att hemliga pappan skrev att det är så många som tycker att barn är ett problem och att han ville betona det underbara med att ha barn. Helt plötsligt har pendeln svängt och alla är helt --- ja, vad skall jag kalla det, "barnen är mitt allt", "barnen är min lag", "jag finns bara för barnen" osv. Vet inte vilket som är mest läskigt, föräldrar som inte bryr sig om sina barn eller föräldrar som inte verkar bry sig om något annat. Barn finns ju alltid i ett sammanhang, precis som sina föräldrar. Det sammanhanget är världen. Och i världen måste vi ordna fram mat på borden, tak över huvudena och kläder på kroppen. Vi måste leva helt enkelt, i världen. Och jag kan hålla med om att världen vi lever i kanske inte är sådär vansinnigt barnvänlig --- men när har den någonsin varit det??? Jag menar, jag älskar mina barn och jag vill vara med dem, men jag vill jobba också och inte nog med det, det är klart att jag hade kunnat suga på ramarna (blir jag arbetslös lär jag ju tvingas göra det) och dra åt svångremmen och jobba så lite som möjligt men jag tror inte jag hade mått bra då. Och jag medger, än en gång, att jag kanske nästan undermedvetet har valt ett ganska flexibelt jobb för att själv kunna styra något över mina arbetstider men samtidigt är mitt jobb också ganska obönhörligt för some things just have to be done. En gång har jag avstått från ett engagemang när jag hade åkt in och ut på akuten i ett dygn med misstänkt blindtarm på sonen (det var inte det). En annan gång har jag fått flytta en föreläsning -- märk väl, flytta, inte ställa in --- på grund av magsjuka. Så det går ju, i absoluta nödfall, att mixtra med även sådant som måste göras. Och jag måste säga, jag tror inte att mina barn mår dåligt av det. De verkar trivas på dagis, de får rätt mycket tid med sin pappa (om än inte lika mycket som med mamma), de får också god kontakt med sin mormor som ju är vår nödreserv i olika lägen och de kusiner som sitter barnvakt emellanåt.

Fortsättning följer....

arbetsnarkomanen slår nya rekord

OK, listen to this: på måndag skall jag hålla tre timmars föreläsning. Sedan skall jag kasta mig på cykeln ner till stationen, ta tåget och hålla två timmars föreläsning. Därefter skall jag ta mig till Stadsbibilioteket och hålla ett föredrag på en dryg halvtimme. När det är slut kommer klockan att vara halv- kvart i sju. Nästa morgon skall jag hålla ytterligare en föreläsning på tre timmar med början klockan nio. Därefter tåget igen...

en tung våt trasa

Är väldigt deppig. "Deppig" är ordet för det är för mycket sagt deprimerad på riktigt. Har varit mycket med mina barn i dag - gjort Jack'o'lanterns och varit på stan. Hoppas det bara är PMS. Allting från förra året med pappa och allt har bara fallit över mig som en tung, våt trasa. Måste komma ihåg att vara tacksam över allting som jag har, får inte glömma det.

läget under kontroll, förhoppningsvis

Fredag igen. Lagade faktiskt för ovanlighetens skull en ordentlig fredagsmiddag - det var länge sedan jag gjorde det, kanske ett tecken på att arbetssituationen är på väg att stabilisera sig eller att jag har vant mig lite. Vi åt ungsbakad lax, gröna bönor, potatis- och jordärtskocksmos och keldas citronsås. Eller vi och vi, dottern slickade av smör och salt från bönorna och petade i sig lite lax med sås, sonen tuggade i sig enorma mängder lax med sås men kunde bara förmås smaka på moset. Nästa vecka går dubbelarbetet i gång men det känns rätt OK. Jag kommer att fixa det och om inte annat blir mina korta sejourer i Växjö ganska lugna så jag kan vila upp mig lite då. Tror att våren kommer att ordna sig på jobbfronten också. Skall ha möte om vårens bemanning i nästa vecka och då får jag närmare besked. Kortsiktigt är alltså läget under kontroll, förhoppningsvis.

Sonen hävdade ont i magen i morse och fick vara med på jobbet. Vi turades om lite, maken och jag, och det gick förvånansvärt bra. Men så ont i magen hade han ju inte. Jag försökte prata lite allvar med honom för man får inte skubba från skolan - fast han går ju bara i förskoleklass så egentligen gör det ju verkligen ingenting men jag tycker ändå att skolan är på allvar. Det är en av de lite störiga sakerna med "förskoleklass" - att det både är och är inte skolan på en och samma gång.

Nu skall vi se Zodiac. Igen, för vi har sett den men vi tyckte den var bra. Är mycket, mycket trött.

how hard you can get hit

NU blev jag ledsen. Har precis fått utlåtandet och det var inte alls positivt. Trots all positiv förhandsbuzz. Fan. Är helt knäckt.

Bra, känn på. Ner i skorna skall man. Bank bank. Den som kan ta mest pisk vinner. Eller som Stallone säger i Rocky Balboa: "It ain't about how hard you can hit. It's about how hard you can get it and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward."

jobbet 09.25

Vet inte om jag skall fortsätta med bloggen. Den hade något av en besvärjelsefunktion för mig inför Det Oundvikliga Nejet, och jag tänkte nog att om jag fick ett osannolikt ja i stället, skulle jag sluta. Nu vet jag inte riktigt när eller hur jag skall sluta - kanske när det "ordnar sig" för mig? Vilket skulle betyda???

Har ju fler ansökningar inne. Tror inte så mycket på någon av dem. Har blivit upptagen i ett annat projekt som sätter ihop en ansökan inför våren - känner mig tveksam till min egen plats i det projektet men enormt glad och tacksam över att någon vill ha mig med. Har en annan ansökan som skall vara inne om ett par veckor. Tror inte så mycket på den heller. Tror inte så mycket på någonting just nu, framför allt inte mig själv. MEN jag har ju faktiskt för tillfället (till årsskiftet) ett jobb. Som måste skötas. Annars lär jag definitivt vara arbetslös till våren...

it ain't over till it's over

Jodå, nya tag, tycks det som. Har inventerat mina möjligheter och det är ju inte over till it's over, precis. I dag har jag haft en bra dag.

i could fall asleep at night as a rock'n'roll star

Pendlar mellan att a) känna mig redo att samla ihop trupperna igen och kasta mig ut i arbetslivet med nya friska tag. En sådan här grej kan vara en riktig "jolt" för mig att fixa även sådan jag dragit mig för eller har legat ogjort. Och b) att jag känner mig lite smådeppig, lättirriterad, snarstucken och... just precis, besviken. Ett ögonblick trodde jag att jag var en star. Det är jag inte, jag VET att jag inte är det, men det var en sådan underbar, skön känsla och nu är den död.

don

Ringde till sist dit och fick nejet. Lite deppigt, men som jag sade till en kollega --- det är typ större chans att det skall dimpa ner en kappsäck med guldmynt framför fötterna på en. Och jag är bäst i motgång. Min handledare sade fina saker om mig när jag disputerade, bland annat att jag brukar kunna reda ut motgångar. Så det är väl bara att leva upp till.

Klen tröst. Bättre att åka hem och pussa på barnen. Och tänka på det som Scarlett O'Hara säger: "Tomorrow is another day."

loserbeteende

I dag skäms jag. I går betedde jag mig precis som jag hade lovat mig själv att INTE göra. Jag gick på hela storhetsvansinnet och drömmen om guld och gröna skogar och några års ordnad tillvaro och jagade upp mig helt i onödan. Det oundvikliga nejet kommer när det kommer. Jag har viktigare saker att sköta än att dricka öl (!) och trycka på "uppdatera" var femte minut. Det är bara loserbeteende. Och jag är ingen loser. Vägrar vara loser. Och egentligen borde jag bara piska mig själv en stund för att jag går på deras dumheter. Fast det gjorde jag - jag tvingade upp mig trots att jag suttit uppe till efter ett, tog hand om barnen, lade undan tvätt och hängde ny tvätt, bäddade sängarna, tömde diskmaskinen och satte ner smutsig disk, tog dottern till dagis och var på jobbet strax efter nio. Bakis. Och nu har jag svinmycket att göra och hela eftermiddagen går åt till möten, så det är bara att get to it.

23.30

Nej, de har inte lagt ut något mer på två timmar... det blir nog inget mer i kväll. Detta var inte bra, jag kommer att vara helt i upplösningstillstånd tills jag VET. Maken har underhållit mig med öl och smörgåsar medan jag suttit vid datorn och kollat med jämna mellanrum. Nu pallar jag inte mer, varken psykiskt eller fysiskt. Är det elakhet? Så dum jag är som går på det.

ha

Ha, så mycket för "senast måndag" --- de har börjat lägga ut besluten nu, för en halvtimme sedan. De har bara hunnit lägga ut 18 beslut än. Tror jag kommer att sitta och vaka hela natten.

Museibesöket i Danmark var nice. Lite hastigt blev det, för barnen var trötta (en gång när maken och jag för en gångs skull var på resa utan barn, gick vi på konstmuseet i Hamburg i nästan tre timmar och det var helt fantastiskt just för att vi fattade inte att tiden gick för att vi var helt koncentrerade på vad vi gjorde) men vi hann se både Lucien Freuds målningar och Avedons fotografier. Dottern pekade ut varje naken man som "pappa" och varje naken kvinna som "mamma". Alla bebisar var hon och fanns det någon fjärde person var det storebror. Att alla vuxna kvinnor var jag förtog något av känslan av att inför porträttet av Marilyn sade hon tvärsäkert att det var mamma...

ok ok ok

OK, jag får väl lugna mig lite: besluten fattas i dag - offentliggörs tidigast måndag.... (Ringde dit.) Så där får jag för att jag är het på gröten. Har kollat lite statistik också, det ser ut som om my chances are very small indeed, typ en på sextio eller så.

the day the earth stood still

... eller i alla fall jag. Är helspattig och går in på sidan där resultaten läggs ut var tionde minut. Tvingar mig själv att arbeta lite mellan varje koll. Önskar jag hade varit bortrest eller engagerad för något föredrag eller haft undervisning, i stället för att sitta här med det tråkigaste av allt: rättning. Tror dock inte jag är ensam. Försöker bara tänka att ingenting förändras av det oundvikliga nejet, det förändras bara av ett ja. Med ett nej fortsätter mitt jobb och min karriär som det har påbörjats --- med lösa vikariat, lösa timmar och oändliga ansökningsprocesser, artiklar som skrivs på "fritiden", vad nu det egentligen är och förhoppningsvis ett och annat föredrag. Och det är helt OK ett slag till. (Hur länge då? Ett år till? Sedan slår LAS in och jag får svårare att få jobb för folk har inte råd att anställa mig på riktigt.) Och vad gäller det inbillska självförtroendet är det bara nyttigt att åka på stryk. Ibland tänker jag mig att akademin bara handlar om vem som kan ta mest stryk och fortsätta stå. Att man måste vara en sådan där docka med en tyngd i botten som reser sig upp hela tiden.

Jag är bättre nästa år. Betydligt bättre. Tre artiklar på ett år, undervisning, föredrag... Men jag kanske skall byta projekt. När det oundvikliga nejet har kommit måste jag ha en plan B och jag tror jag har det, en ganska ödmjuk sådan men en genomförbar. Alltid en ny idé som man kan ta fasta på när det man helst vill faller. Det är viktigt. En "fall back position". Då klarar man sig alltid. Eller som jag sade när jag var mammaledig --- man måste ha en plan men man måste också vara redo att improvisera och ha vissa idéer om hur man i så fall skall göra det.

behaglig känsla

Lugnet sänker sig. Just nu är jag bara fylld av en behaglig känsla av att jag klarade av allt --- den där puckeln av jobb som var nu i mitten av oktober och som har krävt stenhårda prioriteringar och självdisciplin. Till och med samtalet i går gick bra, trots att det var sist och att jag var orolig för att min förmåga till koncentration och närvaro efter den här perioden var riktigt låg. Det var den inte. Däremot satt jag mot slutet och darrade lite av utmattning och spänning, men det var nog bara jag som märkte och då var det bara tio minuter kvar.

Tror att jag lyckades göra det utan att barnen blev lidande också, tja, sonen har ju märkt att jag varit lite disträ men de har ju hämtats så gott som varje dag i rimlig tid, de har fått mat och blivit nattade och lästa för och haft rena kläder. Nu har jag jättemycket att ta tag i, som legat på vänt under tiden.

I morgon är det dags.

avstjälpningsplats

Mitt skrivbord ser ut som en avstjälpningsplats för... tja, en sådan som jag, kanske? Högar av böcker och papper, häftapparater, pennor, filmer, mappar, kollegieblock, överstrykningspennor, tejpbitar, tip-ex, gummiband. Måste städa, helt enkelt, hur skall jag kunna arbeta i den här röran? Har avslutat den där artikeln i dag. Den blev inte bra - eller rättare sagt, den innehåller embryot till något bra men tar egentligen upp alldeles för stora och svåra frågor som behandlas alldeles för snabbt och lättvindigt. Nu håller jag på och förbereder min prata till i kväll. Något slags lugn har ändå sänkt sig sedan förra veckan. I dag är ett visst lyft också men i morgon skall jag ta det coolt, ta sonen till tandläkaren, hämta barnen lite tidigare, klippa dottern och bada med dem på kvällen. På onsdag skall vi försöka oss på en tur till Danmark. Torsdag är jag upptagen hela eftermiddagen och på fredagen måste jag förbereda måndagen så jag slipper sitta hela söndag kvällen.

Det var ett kärt återseende i går när jag kom hem. Dottern hade somnat i bilen men sonen var så glad och ville att jag skulle pussa honom medan han försökte värja sig och till sist knockade han mig på näsbenet så jag ylade till för det gjorde svinont. I morse kom dottern inrusande när hon hade vaknat - hon har precis börjat göra det i stället för att bara sitta i sängen och gråta tills någon av oss (helst jag) kommer och hämtar henne. Och det där ljudet av snabba barnafötter genom ett tyst, sovande hus är alldeles underbart.

hemma igen

Jag fixade det. Oslo and back again, föredrag och middag och hela alltihopet. Det var lätt att flyga dit (upp och sedan ner igen, i princip, alldeles för nära för att flyga till egentligen), lätt att hitta, alla var snälla och trevliga och föredraget gick OK --- jag gjorde inte bort mig, åtminstone. Varför drar man sig så mycket för sådant som är så trevligt? Och nu är jag äntligen hemma med mina darlings igen...

i morgon går flyget

I morgon klockan 9.20 går flyget mot Oslo. Jag måste gå upp snortidigt (halvsex, typ) och lämna mina gosiga älskade barn i sängvärmen och ge mig ut i oktoberkylan och cykla ner till tåget. Väl på flygplatsen skall jag förtränga min våldsamma flygskräck utan några artificiella hjälpmedel (läs: alkohol), flyga i en timme och tio minuter, ta flyvtoget eller vad det heter in till stan och sedan leta upp filmens hus. Inte förrän på söndag skall jag hålla mitt pissdåliga föredrag som dessutom, eftersom jag klumpade mig med back-up (jag! klumpade! mig! med! back-up! om jag någonsin sett ett symptom på att man är utarbetad så är det det - ett neurotiskt, analsadistiskt control-freak som mig själv glömmer ALDRIG att spara säkerhetskopior!!!) bara finns i ett enda, utskrivet exemplar. (Varför tog jag ingen kopia på jobbet??? Det hade känts så otroligt mycket bättre om jag hade kunnat ha ett ex i handväskan och ett i resväskan...)

Jag drar mig, drar mig, drar mig. Vill bara ha en lång, lugn skön helg. Sade till maken att på tisdag tänkte jag ta lite ledigt (för det förtjänar jag!). Men då kan vi ta en tur till Danmark, kanske? Nja, sonen skall till tandläkaren och jag har ett möte som jag inte får missa... Typiskt.

Men fan vad skönt det kommer att kännas på tisdag. Och jag ser kanske lite fram emot att komma till Oslo i alla fall. Har aldrig varit där. De verkar trevliga, de som organiserar det hela.

Måste packa. Måste lägga barnen och sedan packa. Förbereda lite till.

losing it

Nu håller det fantastiska adrenalinflow som hållit mig på benen och vid relativt gott mod att ta slut. Märker hur jag börjar gäspa, om och om igen, har svårt att koncentrera mig, glömmer bort saker och är allmänt förvirrad. Gud vad jag längtar till nästa vecka. Har konstiga visioner av hur jag ligger och sover på ett hotellrum i Oslo, telefonen ringer och en käck röst säger på norska att de väntar på mig och mitt föredrag och borde jag inte ha checkat ut vid det här laget? Mitt föredrag, hopsaxat av delar ur min avhandling, är alldeles för långt, ofokuserat och emellanåt helt obegripligt eftersom jag hänvisar till saker som sades trettio sidor tidigare som inte är med i föredraget. Och jag är inte säker på att jag är skärpt nog att städa upp det. Men jag får väl försöka i alla fall, och så jobba vidare med det i morgon. Grejen på måndag kvällen har löst sig nästan alldeles av sig själv i bakhuvudet under tiden. Älskar när sådant händer...

besvärjelser

Är fortfarande på jobbet. Skall dra hem om en stund så jag får se mina älskade barn lite men sedan får jag sätta mig därhemma och fortsätta... men artikeln som skall vara färdig på måndag är utkastfärdig!!! Så vansinnigt skönt. Synd att jag inte kan njuta av det utan måste direkt gå igång med föredragsförberedelser. Undrar om jag får betalt för det i Oslo? När jag beklagade mig över min arbetsbörda för en granne sade hon: "Ja men du får väl betalt i alla fall hoppas jag?" och det mesta jag gör får jag ju inte betalt för. Eller kanske inte det mesta? Men en del i alla fall. Inte den här artikeln, i alla fall. Men det är ju inte för pengarna jag gör det, det är för att dels tycker jag att det är vansinnigt roligt (kanske inte just nu, då, när det är så jäkla mycket) och för att jag inbillar mig att jag förbättrar mina chanser på arbetsmarknaden.

I dag är det en vecka kvar. Just nu vill jag bara get it over with. Låt bilan falla, hellre förr än senare. (Det känns också som koketteri, som att säga att man vet att man körde på tentan fast man inte vet det. Men statistiken talar sitt tydliga språk så det är inte koketteri, det är en besvärjelse, precis som den här bloggen är en besvärjelse.)

Är slut. Har igen jobbat som en slav (detta måste vara världens tråkigaste blogg). Höll på till fem - eftersom barnvakten blivit sjuk hade vi sagt till om att hämta senare på dagis - vi stressade hem, åt en enkel middag (burksoppa och bake-off baguetter) och lade barnen. Sedan har jag jobbat igen tills nu. Det får bli som det blir i morgon. Orkar inte mer. (Jo, tvätten, alltid tvätten.)

Orkar inte ens komma på en rubrik.

one down...

One down, one to go. Dottern har precis blivit läst för och nattad. Sonen vill att jag pysslar med honom innan det är hans tur. Jag är rätt trött men vid gott mod. Om än orolig. Är i en liten.. inte konflikt men ett litet strul på arbetsplatsen. Som til syvende og sidst handlar om att jag måste utföra jobbet på den där artikeln i hemmet, vilket är lite irriterande. Fast å andra sidan har jag inte tid att ägna mig åt den på jobbet så det spelar inte så stor roll egentligen... Och nu är jag så stressad att jag knappt kan hålla reda på vad jag heter. Men men snart är det över. Det är i dag sju dagar tills den här superstressen är över och nio dagar till DON.

tio dagar kvar

Har räknat ut att jag jobbade femtio timmar denna veckan. Då har jag ändå hämtat barnen mellan fyra och halvfem tre dagar och varit hemma klockan kvart i fem en dag och fem över sex en annan för att maken behövde jobba på kvällen. Samt att jag höll det där föredraget i går (en timme till) och att jag förbereder undervisning nu (en-två timmar till). Hoppas jag fixar detta. Det är nu tio dagar kvar till DON och jag undrar om jag inte jobbar så mycket, så effektivt, så bra för att jag tror att det ger god karma och för att distrahera mig själv. Jag hinner helt enkelt inte tänka på det så mycket. Samtidigt inser jag ju att jag hoppas. Jag hoppas så mycket att det gör ont, för jag inbillar mig att jag har en chans. Och det är de där jäkla samtalens fel, det stör mig något så utavbarahelvete för utan dem hade jag nog inte börjat denna fåfänga förhoppning. Och det är kanske den som håller mig gående. I så fall lever jag farligt när nejet kommer. Hela det här året har bara gått ut på att göra mig själv så konkurrenskraftig som möjligt. Får inte glömma det, för det har jag ju gjort. När jag gjorde den där sabla ansökan var jag nog inte hälften så konkurrenskraftig som jag är nu.

personlighet?

Fredag kväll. I kubik. Är helt slut --- har druckit en öl och lite vin och det känns som om jag dragit i mig ett helrör brännvin. Klockan är bara kvart över åtta och i morgon skall jag hålla det där föredraget men just nu känns det som ett senare problem. Jag har förberett mig en del i alla fall. Och förberett en del av måndagens föreläsning så jag inte måste göra allt på söndag kväll. Haft en mysig eftermiddag-kväll med barnen och faktiskt lyckats laga lite mat. Nytt recept, ätbart om än inte jättejättegott. Grannen försökte dra med mig på löptur men jag bara pallade inte. Fast egentligen kanske det är bättre att göra det än att dra i sig en öl.

Blev uppringd av en kollega i dag som bad om en tjänst. Jag ber dig, sade hon, för du är ju charmig och trevlig och gör ett bra intryck på folk. (Haha, tänker du enda som läser min blogg för jag antar att jag inte framstår som ett charmtroll här precis.) Men hon sade faktiskt så. Och jag: Haha, här skaffar man sig den längsta utbildning som finns och så vill folk ha en för personligheten... Jo, men så är det, menade hon (också på skoj). Fast det är så. Synd att jag inte kan gå upp och charma de som bestämmer om jag skall få pengar eller inte... Nu är det tolv dagar kvar till Det Oundvikliga Nejet.

i need a break

Ytterligare en dag i stressens tecken. Hade undervisning mellan tre och sex och hela dagen gick i ett fram tills dess. Sedan behövde maken jobba på kvällen så jag satte mig på cykeln och racercyklade hem för att kunna lösa av honom. Nu är jag helt mör och har lätt spänningshuvudvärk. Undrar om jag skall strunta i att jobba i kväll och försöka chilla lite... jag menar, i och med att jag har det där föredraget på lördag och undervisning på måndag morgon så blir ju helgen ganska rumphuggen och I need a break.

Får se, skall mysa lite med sonen först. Och hänga tvätt.

några minuter

Är stressad. Definitivt. Satt och jobbade mellan halvnio och elva i går, gick och lade mig halvtolv och kunde inte somna, hjärnan på högvarv. När jag väl slocknar sover jag i och för sig tungt och i morse kunde jag knappt förmå mig själv att gå upp --- tröttheten påminner lite om när jag var gravid, den där känslan av att vara fullständigt knockad. Men om jag håller för detta i lite drygt tio dagar till så lugnar det sig sedan i ett par veckor... och jag håller för det, bara jag tar ett steg i taget och inte tittar upp och får panik. Man får ta de pauser man kan, som till exempel den ljuvliga tiden mellan halvfem och halvnio, eller några minuter för ett blogginlägg emellanåt.

rött band i skrivmaskinen

Nu är det mindre än två veckor kvar till Det Oundvikliga Nejet. Om det kommer när de har sagt. Jag har ytterligare en ansökan inne, fick i dag reda på att det var 31 sökande. Tror ändå att oddsen är mer favorable på denna än på den andra, där de är typ en på femtio kanske? Kommer inte ihåg, har hört siffrorna men genast ruskat dem av mig.

Kom faktiskt ut och sprang i går, tungt var det fast jag inte sprang så långt. Mensens första dag tror jag påverkar. Men det var skönt. Hade tänkt att gå och träna i dag, men hann helt enkelt inte, den har dagen utvecklade sig till ytterligare en riktigt hysterisk vansinnesdag, där det kändes som om jag var en flygvärdinna utan kisspauser. Helt plötsligt, när jag stod mitt i en krisåtgärd, med en av mina mellanchefer på telefon och viktiga papper på väg ut ur skrivaren som skulle vidare inom typ fem minuter känner jag att jag håller på att blöda igenom --- jag har helt enkelt inte haft tid att sköta mina sanitetsbyten eller vad fan man skall kalla dem. Galopp på höga klackar genom korridoren med en tampong i näven samtidigt som jag försökte med något slags stålkvinneknip hålla blodet på plats. Lyckades i alla fall få läget under kontroll innan det var cykelrace till dagis och sedan... tja, alla pratar om att kvinnors stresshormoner går upp när de skall hem men faktiskt inte mina. Nu hämtar vi väl ofta sådär medelklasstidigt (mellan fyra och halvfem), men jag lagar en snabb enkel måltid (i dag: räkor och spaghetti, en stapelvara hos oss men det är SÅ LÄTT och barnen ÄLSKAR det. Och vi hade inget annat hemma och jag pallade inte gå och handla. Brukar variera det med gremoulata ibland, olika sallader, i dag avokado och grönsaksstavar) och ställer inte så höga krav på tillvaron mer än att det skall röjas lite efter maten. Klippte gräset men det var mest för att det var så fint väder och jag ville vara ute lite.

en bubbla av lugn

Ljudet av Bambi i bakgrunden, annars så tyst och lugnt här. Sonen är hos en kompis, maken fortfarande på jobbet. Ibland bara njuter jag av sådana ögonblick, helt plötsligt bara stannar världen upp och är alldeles lugn, som en liten bubbla. Sedan avbryts det oundvikligen av någonting - oftast ett barn, men lika gärna maken - och den normala, brusande, dånande floden av liv och arbete rusar vidare.

Lyckades lägga in två timmars hårt arbete i går när sonen somnat. Klockan elva var jag helt slut och kom då på att räkningarna inte var betalda. Så det tog ytterligare tre kvart innan jag var i säng och då kunde jag inte somna. En del strul på jobbet med min artikel, samt att jag var uppe i varv gjorde att jag nog inte somnade förrän efter halvtvå någon gång. Rätt ovanligt för mig - söndagkvällar är jag vanligtvis ganska uppe i varv och kan ha lite svårt att komma till ro, men annars är jag för det mesta så trött på kvällarna att om ingenting stör mig så somnar jag. Men jag borde vara rätt nöjd nu, för artikeln är liksom "knäckt" - när jag kom till jobbet i morse och kunde klippa ihop texterna och räkna tecknen visade det sig att jag var uppe på ca 20.000 tkn vilket är två tredjedelar och resten är ju bara nerförsbacke. Hoppas jag... Och denna vecka har jag bara undervisning på torsdag eftermiddag.

En ljum och fin hösteftermiddag-kväll är det. Undrar om jag skall springa innan middagen?

flygvärdinnan

Måndagarna tycks alltid bli överhopade med jobb. I dag har jag känt mig som en flygvärdinna --- jag har inte ens haft tid att kissa, än mindre äta något. Ingen frukost, en halv fralla på jobbet, föreläsning, studievägledning, handledning och handledningsmöte. Halvtre satte jag mig ner med en överbliven paj från cafeterian som jag kastade i mig innan jag sprang i väg på ytterligare ett möte. Sedan var det pappersarbete till halvfem och sedan hem eftersom maken skulle iväg klockan fem. Väl hemma har jag haft det mysigt med barnen, vi åt middag och de tittade på bolibompa och sedan tappade jag upp ett bad, tände lite ljus och gjorde en kopp té som jag avnjöt (bad, ljus och té) med mina barn. Nu skall jag läsa för sonen och sedan tänkte jag faktiskt sätta mig och jobba lite...

ännu en söndagskväll

Ännu en söndagskväll då jag måste förbereda mig. Och jag är ganska så trött efter en trots allt relativt slapp helg - i går var det lugnt, jag var ute och sprang en liten runda (ca 5 km) och sedan var vi på middag hos goda vänner. I dag var det trädgårdsdag med föreningen men det var så pissdåligt väder att vi gjorde bara det allra nödvändigaste. Sedan gjorde jag pizza till kvällsmat och därefter var det hela söndagsvarvet:bada barnen, städa på deras rum, röja i största allmänhet och som vanligt läsa godnattsaga. Och nu ett par timmars förberedelser inför morgondagen... ingen sopranos i kväll heller med andra ord. Fast jag får ju skylla mig själv. Hade jag varit en ordentlig och självdisciplinerad människa hade jag gjort detta i fredags.

inte så slut

Och så var det fredag. Är inte så slut i dag som jag varit tidigare fredagar. Beror kanske på att jag tagit det lite lugnare den här veckan. För lugnt egentligen, nästa vecka kommer att bli crazy tror jag, för att inte tala om nästnästa... Stör mig på att jag har tappat greppet om den där artikeln och inte haft möjlighet att lösa det. Stör mig på att jag måste förbereda föredrag under nästa vecka och sedan ytterligare ett nästnästa, för att inte tala om det jag tog på mig måndagen efter Oslo... VARFÖR GJORDE JAG DET??? Är jag dum i huvudet eller? Vill jag ta kål på mig själv? Men det sitter så benhårt i mig att inte säga nej till jobb och det här var ett ganska kul sådant.

Jaja. Något stökigt fredagsmys med barnen, dottern var lite för liten för Harry Potter och fången från Azkaban tror jag. Men det var ändå nice att kura ihop sig med barnen när vinden friskade i runt radhusknuten.

något slags personalfest

Berusad och trött. Något slags personalfest och jag träffade i alla fall en kär bekant som jag delat rum med men inte sett på länge. Det var nice --- jag tycker mycket om henne, hon är skarp och rolig och verkligen inte dum. Innan festen hade jag varit hemom en sväng, kramat och pussat på mina barn och sedan cyklat i väg igen. Jag har alltså cyklat en del i dag. Min artikel håller på att gå i putten --- skrev inte några tre-fyra sidor i dag som planerat för (skyll på det!) jag fick än en gång nytt besked om vad den egentligen skall handla om. Har jagat nytt material hela eftermiddagen och tror att jag hittat något. Men det betyder att jag får börja om nästan från början igen. Gaaaah...

godnatt bajs

Dottern är i kiss- och bajsåldern. Vi har precis läst en Lilla Anna-bok där alla substantiv byttes ut av dottern till "bajskorven". Hon var helförtjust i sitt tilltag och skrattade så det kluckade i hela den lilla kroppen. Jag blir helt salig av det ljudet, det finns inget som gör mig mer lycklig än att höra mina barn skratta och som samtidigt - för jag hör ju till dem som sällan har helt rena känslor - gör mig vemodig och lite sentimental för de här underbara barnaskratten hör ju till en kort period i livet. Inte ens sonen skrattar längre lika ofta på samma spontana, hjälplösa, underbara sätt. Han gör det ju naturligtvis, men det sitter lite längre in, han är redan mycket mer självmedveten och lite mer svårroad.

Vet inte vilka fåglar det är som sitter i buskarna på andra sidan vägen - skator? kajor? råkor? - men deras ljud låter så mycket höst. Vår lönn har börjat släppa sina osannolikt röda blad på gräsmattan och daggen lägger sig tidigt i gräset. Jag tände små värmeljus till middagsbordet och nu när det är helt mörkt ute skall jag gå runt och tända alla våra ljus.

Nu börjar det dra ihop sig: september är snart slut och i början av oktober drar min jobbigaste period under hösten i gång. Jag skall undervisa, bli klar med en artikel och ett långt och två korta föredrag som skall hållas nästa helg och nästnästa helg, då i Oslo av alla ställen. Måste boka biljett i morgon och maila den som organiserar det hela för hotellbokning. Drar mig för att åka bort, men vet att jag måste och vet också att när jag väl gör det tycker jag att det är kul. Sedan i november jobbar jag på två ställen samtidigt... I mitten av oktober får jag dessutom besked - nej, fel, i mitten av oktober kommer det oundvikliga nejet. Då måste jag reassess my possibilities. Inventera mina möjligheter och revidera mina planer. Men tills dess är det bara att köra på.

Och det betyder just nu: vika tvätt, hänga tvätt, lägga sonen. Se färdigt film. Sluta ögonen och sova, sova, sova. I morgon skall sonen på utflykt, samling kl. 8. I morgon måste jag gå upp snortidigt och göra matsäck och lämna sonen i tid. I morgon skall jag på jobbet stänga av (nästan) allt och försöka komma tre-fyra sidor på den där artikeln. I morgon kväll skall jag möjligen på vad man bäst kan beskriva som en personalfest.

tid för andhämtning

Är på osedvanligt gott humör för den här tidpunkten på dagen. Kanske på grund att jag skubbade en dryg timme från jobbet och gick och tränade och det var sååååå skönt! Sedan hade jag möte vid halvfyra och eftersom maken är borta hade vi meddelat dagis och fritis att barnen skulle hämtas senare än vanligt. Vi kom hem för typ en kvart sedan. Så nu skall jag laga en enkel middag (panerad pollock med ris och remouladsås, lite grönsaker), mysa med barnen och sedan ha en lugn skön kväll UTAN jobb.

no retreat baby no surrender

Det tog ganska precis två timmar i går. Natten var god, dottern vaknade vid halvsex men somnade omedelbart om igen när hon fick komma upp till oss. Jag gick upp ensam vid tio över sju, gjorde lite morgongymnastik och fixade välling som dottern fick äta medan jag duschade. Maken hade haft en jobbig natt med sömnproblem så han var helt slut, plus att vi hade några hantverkare som skulle komma på morgonen så jag tog båda barnen med mig till skolan, lämnade av sonen och hade något slags utvecklingssamtal med dottern i knäet. Eftersom jag skulle ha undervisning kvart över nio och var tvungen att lämna dottern innan dess var jag helstressad efter tio minuter och tänkte medan hon tinade upp och började leka: "Bara hon inte bajsar, för då hinner jag inte." Sedan cyklade jag i väg till dagis och med en rask blick på klockan bara lämnade jag av henne fast hon var lite blyg (hon blev sur, inte ledsen). Hastigt i väg till jobbet, satte i gång föreläsningen och hann prata i en halv minut innan mobilen ringde som jag då bara helt sonika stängde av. Undervisade i tre timmar, slängde i mig en snabb lunch samtidigt som jag fixade ett par småsaker med mina kolleger, bland annat ringde det där samtalet som jag hade stängt av när jag undervisade. Därefter möte och efter det fick jag ta tag i en ansökan som skulle vara inne i dag och som jag slutligen fick i väg innan tre. Mellan tre och kvart i fyra svarade jag på lite e-post och stämde av en del saker. Vid det här laget var jag helt slut, det kändes som om jag hade hunnit klämma in en veckas jobb på en trekvarts arbetsdag. Vinglade nästan i väg till dagis, plockade upp barn ett, vinglade vidare till fritis och hämtade barn två som blev ett barn till för sonen ville ha en kompis med hem. Kom hem och bara däckade, lyckades nätt och jämnt ställa fram lite uppvärmd burksoppa och lite smörgåsar till middag och fick avstå från löpningen med grannen, eftersom vi båda (maken hade kommit hem då) var helt färdiga.

Efter middagen kvicknade vi till något, småpratade lite med grannarna och hade lite bollekar med barnen. Maken har röjt upp efter den torftiga middagen och är och handlar nu. Jag har lagt dottern och sonen ser om Harry Potter, skall snart lägga sig. Sedan är det äntligen sista avsnittet i den där Upp till kamp, good riddance säger jag lite faktiskt för även om det är kul att SVT gör en sådan här satsning (det är väl SVT?) och det känns väldigt ambitiöst för att vara svensk TV så håller jag nog med kritikerna en del. Det är revolutionsromantik och nostalgi ur ett manligt, t o m androcentriskt, perspektiv. Men just i kväll känns den som precis vad jag pallar med. Att sitta i soffan och glo lite.

Nytt samtal om min framtid i går. Undrar om det var därför jag gjorde sådana hejdundrande fysiska satsningar under dagen, för varje gång vi talas vid går min puls upp i 180 och jag blir så nervös och stirrig så jag måste stenhårt koncentrera mig på något annat. Men det känns som om det finns några människor som vill mig väl och det gör mig glad, i vissa fall rörd, och i ytterligare några fall orolig för att kunna leva upp till förväntningarna.

löpning

Vilken helg! Vi sprang en mil i går, maken och jag, och det var tungt. Tror inte jag gjort det på tre-fyra år, dvs innan jag blev gravid med dottern. I dag kunde jag emellertid inte avhålla mig från att springa igen, en kortis i och för sig, kanske knappa fem kilometer. Och det gick som en dans. Men nu är jag helt slut. Kanske för att vi därefter tvättade och vaxade bilen och sedan klippte jag gräset och sedan var jag en sväng med barnen vid lekplatsen och sedan lagade jag mat och sedan lade jag mig i badet med båda barnen eftersom jag inte hade duschat efter någon av dagens ganska smutsiga aktiviteter. Klockan är nu snart kvart över åtta. Dottern sover, sonen på väg i säng och sedan måste jag sätta mig och förbereda inför morgondagen vilket tar vid pass två timmar skulle jag tippa...

klar för dagen

Klar för dagen. Undervisningsförberedelserna får anstå till söndag kväll, orkar inte tvinga mig själv till det nu (måste alltid ha lite ångest inför undervisningen för att palla med det och det får jag inte förrän kvällen innan). Fått en hel del gjort i dag, vilket känns bra. Men det har också varit en ganska stressig och jobbig dag med mycket att hålla i huvudet och med vissa krav på simultankapaciteten. Som jag sade till mamma på telefon - undrar om jag kommer att tänka tillbaka på den här tiden som tiden då jag aldrig gjorde bara en sak åt gången (jag pratade då i telefon med henne samtidigt som jag tömde diskmaskinen och satte på film till barnen). Den tiden varar nog till pensionsåldern, svarade hon. Tack för den.

Nu skall jag hyra Harry Potter till barnen. Sedan skall vi ha fredagsmys, enligt sonens önskemål. (Popcorn, läsk och mamma med och tittar på film.)

PS. Kom i väg på bio i går. Såg Bourne Ultimatum. Bra, fast inte lika bra som de två föregående. Jag ville inte veta hans riktiga identitet. Ville att han skulle fortsätta att kuska runt i Europa och Nordafrika och vara Jason Bourne på jakt efter sitt rätta namn. Kanske skulle jag läsa Ludlums förlaga?

sova, sova, sova...

Nej, OK, ni finns helt enkelt inte. Det kan jag väl leva med. Man kanske måste marknadsföra en blogg lite så folk vet att det finns. Typ, maila Linda Skugge och be henne tipsa om den. Vet i alla fall två bloggar jag läser för att Skugge tipsat om dem. Samtidigt är jag, precis som jag sade i förra inlägget, en fegis. Bara att börja blogga var något jag funderade i evigheter på. Och de första inläggen var skitläskiga, det kändes som om hela Sverige skulle kasta sig över dem, läsa dem och dels försöka lista ut vem jag var, dels skriva elaka, elaka kommentarer om hur jävla dum i huvudet jag var och "skaffa dig ett liv" typ.

Maken kommer snart hem. Skönt, för jag känner mig lite sliten. Grannen ringde på och frågade hur vi skulle göra med löpningen. Eftersom jag hostar fortfarande och hon har en sträckning beslöt vi att skjuta på det. Men egentligen borde jag stå redo med löpkläderna när maken kommer hem och dra direkt. En halvtimme för mig själv, svettigt, nyttigt och avkopplande. Får se hur jag gör. Det är rätt många moment som skall fixas innan dess. Har åtminstone dukat undan efter maten och röjt lite på bottenvåningen, slängt i en snabbtvätt och lagt undan vikt tvätt. Nu skall bara dottern i pyjamas och nattas, snabbtvätten hängas och övervåningen röjas lite. Kanske kan jag springa sedan? Eller gå på bio? Något borde jag göra. Mest känner jag för att dricka oförsvarliga mängder konjak och sova, sova, sova...

is there anyone out there?

Förresten, nu har jag snart bloggat i en månad. Och jag måste fråga: är det någon som läser detta? Får aldrig några kommentarer och vet inte om man genom blogger kan kolla om någon går in på bloggen emellanåt. Det här kanske är alldeles för narcissistiskt och humorbefriat för att ha något läsvärde för någon annan än mig själv. Bloggen handlar ju inte direkt om något. Och eftersom jag är en fegis vågar jag inte bli för specifik om vad jag sysslar med eller vem jag är. Men jag tycker att det är ganska kul. Upprätthåller en självdisciplin att skriva något (nästan) varje dag, till skillnad från dagboken som numera mest blir typ en gång i månaden. Men det borde ju läsas. Annars kan jag ju lika gärna hålla mig till dagboken.

Om ni finns kan ni väl säga hej. Eller något.

självförtroende

Trött, trött, trött och känner mig lite otillräcklig. Det känns just nu som om min son behöver mig lite extra mycket och jag har det inte riktigt i mig, inte när jag är ensam med dem. Det är alltså inte en kluvenhet mellan jobb och barn utan mellan de två barnen, där dottern fortfarande är så liten att hon helt enkelt kräver mer tid och plats och utrymme och tålamod och så vidare. Och sonen som är ganska stor får stå lite åt sidan. Antar att det är något som alla med mer än ett barn känner vid tillfälle, men det gör det inte lättare när det sker.

Lite breakthrough på jobbet i dag, fick tag på en kvinna jag sökt i över en vecka. Och när jag hörde vad hon hade att säga blev jag nästan lite mörkrädd för det projekt jag är delansvarig för, för det är betydligt större än jag trodde och kräver en vuxenhet, ett ansvar och framför allt en världsvanhet som jag inte riktigt känner att jag har. Men när jag var studentkårsaktiv såg jag den ena mindre begåvade killen efter den andra ställa upp på uppdrag och poster som de egentligen inte var stora nog för. Och här kan man bara dra slutsatsen att om det är sant som det sägs om tjejer, att de är alldeles för självkritiska medan killar direkt tänker att det här fixar jag, så kanske jag bara är alldeles för självkritisk. Att jag borde försöka i alla fall. Låtsas att jag har det där självförtroendet som någon däruppe i makthierarkierna tycks tro att jag har.

mäns våld mot kvinnor

Ganska lugnt i dag, trots att maken är borta (sista veckan nu). Jag trivs rätt bra med att vara själv och när det inte kör ihop sig på jobbet eller med sjuka barn funkar det bra. Stressigt på morgnarna är det ju, men inte värre än att det går.

Det har varit debatt om män som slår på Isobels blogg apropå Unni Drougges bok. Jag läste Isobels inlägg och tyckte det var bra, det väckte liksom frågor som kändes i magen, som gjorde ont i en att tänka på. Som om det personliga ansvaret. Som dömdas rätt att försöka fortsätta verka i sin profession och i samhället. I princip är jag emot att stigmatisera människor - har man blivit dömd och straffad borde skulden till samhället vara sonad. Oavsett vad man gjort. Det är ju bland annat därför vi har ett rättssystem. Väl??? Samtidigt har jag en bekant som jag helt förträngde bekantskapen med när han blev dömd för ett mycket allvarligt brott. Länge hade jag ett obehag inom mig för det, det kändes som om jag var en dålig människa på något sätt. (Hur kan man tänka sig att brottslingar skall kunna rehabiliteras tillbaka till samhället om alla deras vänner och bekanta tar avstånd från dem?) Så småningom insåg jag varför jag inte ens ville låtsas om att han fanns - han hade brutit mot ett fullständigt grundläggande förtroende människor emellan, att man helt enkelt inte gör vissa saker. Han hade inte gjort dem mot mig, men om han hade gjort dem mot någon annan, vad fanns det som sade att han inte skulle ha gjort dem mot mig? Jag tänkte på vissa lägen när vi hade varit ensamma och blev skräckslagen när jag tänkte på dem. Så det hade ingenting med principer eller behov av att ta avstånd från vissa brott eller markera eller något, det var bara ren och skär... feghet? självbevarelsedrift?

I det fall som diskuterades på Isobels blogg, finns det ju dessutom något slags genusdimension. Att hustrumisshandel möjligen inte ses som så allvarligt, utan ett brott man kan bortse från. Det är också en sådan där tung och obehaglig fråga att tänka på, om det finns något slags överseende med hustrumisshandel i det sociala livet jämfört med andra brott. En pedofil blir ju hatad, både i fängelset och på arbetsplatsen. (Tror jag i alla fall, får erkänna att jag vet väldigt lite om hur man ser både på hustrumisshandlare och på pedofiler in real life...)

Den tredje jobbiga saken i sammanhanget är de kvinnor som lever ihop med destruktiva män som slår dem eller misshandlar dem på annat sätt. Det är så lätt att säga vad de borde eller vad de skulle --- ett av unni drougges barn skrev i kommentarerna i bloggen och det var någon som var snabb på att säga att man har ett ansvar inför sina barn att skydda dem från en destruktiv relation som mamma (eller för den delen pappa) har med någon. Och det låter ju självklart. Alla vill ju det. Men alla kan inte det. Och alla gör inte det. Och det behöver verkligen inte handla om misshandel för att ett förhållande skall vara dåligt för barnen, det kan vara betydligt mer subtilt än så. Hur skall man veta när man skall gå?

Nej, nu försöker barnen låtsas att de är Dash i Superhjältarna och springer i kapp precis bakom mig och dottern måste lägga sig innan hon säckar ihop alldeles. Och middagsbordet är fortfarande inte tömt!!! Gotta go.

trädgårdsnörden

Fick undan en del småsaker i dag. Inte tillräckligt dock. Hatar småsaker. Vill ha stora saker och en deadline långt i framtiden. Nu ligger det kvar saker och skvalpar som jag måste göra i morgon och på onsdag. Och rösten är helt på väg bort...

Klippte gräset och beundrade min rabatt. Satte ett par vintergäckslökar till. Längtar efter våren redan, fast längtar också efter en del höstaktiviteter som att räfsa gräset, lägga granris över en del känsliga växter och frostskydda krukorna. För att inte tala om att gräva upp gladioluslökar och dahliaknölen. Det här är helt perverst. Jag har blivit en trädgårdsnörd.

whiskeyrösten talar

Vilken helg... hatar att göra saker på söndagkvällen, man har det hängande över sig hela helgen. Vi hjälpte ju vår kompis att flytta i lördags, sedan skrev jag på föredraget innan jag högg tag i en spade och började gräva upp gräsmattan. På kvällen såg vi en gammal västernfilm med varsin GT i näven och i går fortsatte jag med rabatten med ett par pauser då jag låste in mig i badrummet för att kunna träna på föredraget i fred. En timme innan jag skulle vara där hade jag lera upp över öronen och för att underhålla dottern samtidigt som jag blev ren, lade jag mig med henne i badet. Det var skönt, men jag var rätt fysiskt trött när jag, lite lagom uppsnoffsad, satte mig på cykeln och kuskade i väg. Det var lagom med folk där, en femton-tjugo personer, jag pratade i en halvtimme med en röst som lät alltmer som om jag hade druckit whiskey och rökt cigaretter utan filter dygnet runt den senaste veckan (förkylningen har verkligen satt sig nu). Cyklade hem, såg Sopranos, fixade lite, vek och hängde tvätt och stupade i säng vid midnatt ungefär.

Under tiden jag skrev det här inlägget blev jag avbruten två gånger. Två avbrott som båda innebar påhugg under våren. Wow. Dags att skärpa sig lite nu och få något mer substantiellt gjort.

fysisk dag

Dagen har präglats av hårt fysiskt arbete: först hjälpte vi en gammal god vän att flytta --- hon flyttar ihop med sin nye pojkvän i en jättefin villa och trots att flytten var både väl förberedd och väl planerad var det mycket flytta. Vi var där i fyra timmar och jag tror det var minst en tredjedel kvar när vi lämnade. Väl hemkommen skrev jag klart ett utkast till morgondagens föredrag som jag skall läsa igenom nu, sedan satte jag i gång att gräva rabatt. Maken tog lyckligtvis på sig att fixa middag och hämta sonen hos en kompis medan jag grävde tillsammans med en mycket entusiastisk liten medarbetare. Det är nästan klart, bara kantsten och plantering som återstår, men jag är rätt mör nu. Eftersom jag fortfarande känner mig rosslig i halsen får vi väl se hur det blir med milen i morgon... Barnen var trötta. Dottern har nog varit det hela dagen för hon har (förutom när vi grävde rabatt) varit gnällig hela dagen och slocknade över vällingen tjugo över sju. Sonen behöver nog också komma i säng tidigt. För att inte tala om vad jag behöver.

obehaglig förtröstan

Jo, det påverkar mig. På ett obehagligt sätt, som samtidigt är bedrägligt behagligt. Det finns en förtröstan och ett självförtroende i mig som bara är byggt på lösa rykten och indikationer. Det vill säga helt ogrundat. Från ett distanserat perspektiv är det intressant att studera den psykologiska effekten på en människa (mig, alltså) av att man inbillar sig att någon tror på en. Och det är läskigt att se vilken betydelse det har. Och vilken matta som kommer att ryckas från under mina fötter när det oundvikliga nejet kommer. Så fåfängt. Så otroligt fåfäng människan (eller jag då) är, så benägen att tro gott om sig själv vid minsta lilla uppmuntran.

Har tagit det lugnt efter jobbet i dag. För lugnt, kanske, orkade inte laga mat utan det blev mackor och sedan popcorn till barnen som fick titta på film. Orkade bara inte. Men jag brukar fixa käk, brukar tänka på kostcirkeln och vitaminer och sådant där, och man kan inte vara perfekt jämt. Hela helgen är dessutom uppbokad med olika saker så det blir liksom ingen vila någonstans. Skall hålla föredrag på söndag kväll och det är inte ens riktigt klart än, så det kommer att hänga över mig tills det är över. Hade tänkt försöka springa milen med maken i helgen men det river i halsen (konjaken i onsdags sköt nog bara upp sjukdomsutbrottet) och kittlas i näsan så det blir nog inget med det.

don't count the chickens

Ytterligare ett samtal om framtiden i går. Blev helstirrig men också nästan lite deppig på förhand - för varje sådant samtal kommer det så gott som oundvikliga nejet att bli så mycket jobbigare att ta. Det är hög don't count the chickens-faktor på detta. Men om, om, om... vågar inte ens tänka på vilken glädje och lättnad det skulle innebära. För att inte tala om triumf.

Tyst, tyst, tyst nu, hemska hybris. Det är bara att titta ner i marken och fortsätta gå, utan att tänka på något annat än här och nu och möjligtvis en vecka framåt. I nuläget är allt bra. Jag älskar det jag gör nu. Det är inte förrän efter det oundvikliga nejet och en massa andra möjliga nej som kommer under hösten som jag kan börja oroa mig.

en liten fundering om röster och sätt att tala

Halsen bra, eller i alla fall OK, lite trött men sov betydligt bättre i natt (möjligen beroende på den där konjaken jag drack) och ett föredrag att förbereda, ett telefonsamtal att ringa och arbetsfördelning inför i morgon. I dag kommer maken hem så jag får sitta och jobba lite längre eftersom han kan hämta barnen. Skönt, fast också lite tomt.

Har haft ett möte med några unga tjejer - märker efter en stund att jag börjar prata precis som de gör, med lite ljusare tonläge, meningar som inte avslutas utan hänger kvar som frågor i luften och ganska många liksom. Är det verkligen så? Pratar kvinnor, unga kvinnor, i dag på det sättet? Eller är det bara med mig? Och att jag tar efter... men jag har ju alltid haft en papegojtendens och just med dessa vill jag ju så gärna visa mig sympatisk och trevlig snarare än kraftfull och auktoritär. Jag brukar inte prata så. Eller? En gång har jag av en överodnad (man) blivit beskriven som "och så sitter du där och kvittrar och är trevlig". Kvittrar??? Är det nedsättande? Eller är det bara en korrekt beskrivning? Jag blev faktiskt inte alls irriterad på honom, för det var i ett sammanhang där jag skulle kontrasteras med någon annan, men jag har tänkt på det i efterhand. Ungefär som den där killen som beskrev en av mina tjejkompisar som "ett rådjur". Och hon var, utan att vara tjock eller något, större än mig och rätt så dominant av sig. Och gud vad hon skrattade när jag berättade det för henne - ett glatt och smickrat men också lite rått skratt. Man kan ju fråga sig om det bara har med självbild att göra eller om det verkligen är en könsskillnad eller om det överhuvudtaget spelar någon roll i ett praktiskt jämställdhetsarbete. Är det feministiskt av mig att arbeta på att ha ett lågt röstläge, uttrycka mig i fullständiga meningar och lägga en del kraft bakom det jag säger? Eller skall jag stå upp för min "kvinnlighet" (whatever the fuck that means) och fortsätta kvittra? Eller skall jag helt enkelt bara försöka att inte låtsas om det utan bara "vara mig själv"?

murphy's law

Tror ni jag fick den sömn jag så väl behövde i natt då? Nänä, så enkelt är det inte här i livet. Naturligtvis slår murphy's law (eller lagen om alltings jävlighet) in: somnade snabbt efter jag släckt, trots allt som snodde runt i huvudet på mig, vaknade tjugo minuter senare av en hostattack som hette duga och det tog en timme innan andningen lugnade sig. Jag kanske har astma? Rosslig i halsen i dag i alla fall och bör nog inte träna. Annars hade jag nog gärna gjort det, efter två kassa nätter är jag så trött att jag tror jag somnar om jag sitter still för länge. Fast å andra sidan har jag tillräckligt mycket annat att göra i eftermiddag så det är nog bara klokt att koncentrera sig på det i stället. Dottern sov i alla fall gott och fick återvända till dagis i dag.

slut och färdig

Trött var ordet. Medan dottern sov förberedde jag morgondagens föreläsning (nästan klart, skall göra det sista nu), sedan när hon vaknade åkte vi och handlade, plockade upp sonen från fritis och åkte och köpte nya gympaskor till honom. Det börjar liksom bli lite för kallt för sandaler. Sedan åkte vi till Plantagen och köpte planteringsjord och lite lökar. Därefter åkte vi hem, jag körde i gång middagen (kycklingvingar med bluecheesedressing och grönsaksstavar) och gick ut och grävde en grop i gräsmattan. Vi åt middag, jag satte i gång lite film till barnen och gick ut och planterade den sista växten från netto. Städade undan, först i trädgården och sedan inomhus efter maten, och tog hand om en ytterst trött liten tjej som gallskrikande till sist gick med på att ta på sig pyjamas och lägga sig. Så snart hon var färdignattad var det dags för sonen och nu ligger han och somnar inne i sovrummet i sin pappas säng och jag har precis packat ihop gympakläderna inför morgondagens gympa. Nu skall jag bara avsluta förberedelserna, vika och hänga en tvättomgång och sedan stupa i säng. Jag är helt slut och färdig, faktiskt. Det blev inga föredragsförberedelser i kväll, får ta det i morgon eller t o m på torsdag och fredag. Bättre att inte ta kål på sig själv alldeles. Nu gäller det bara att flickan inte hostar i natt så hon kan gå till dagis i morgon, för även om mamma rycker in skulle det vara grymt skönt att kunna jobba några timmar på eftermiddagen, kanske gå och träna lite om jag hinner och om jag inte smittats av den där förkylningen.

sjukt barn

Dottern hostade så i natt att hon fick vara hemma i dag. Hon har ingen feber men hostar och är snuvig. Lyckligtvis är jag inte hyperstressad och om hon är fortsatt dålig i morgon när jag har föreläsning rycker mamma in. Jag måste säga själv att jag tycker att jag har hyperkoll på läget när maken är borta. Ordning och reda (i alla fall gott nog för mig), mat på bordet och både barn och jobb sköts. Det kräver ett visst mått av självdisciplin från min sida, att jag jobbar på kvällarna och så, men det funkar ganska bra. Men om till exempel någon av barnen blir sjuk eller något oförutsett inträffar, faller hela korthuset. Med vissa snabba prioriteringar (och mammas hjälp) brukar det lösa sig i alla fall. Utan mamma hade jag fått ta med dottern till jobbet och det vete fan hur det hade gått. Sonen är stor nog, men hon är bara två och ett halvt så det skulle nog bli cirkus av alltihop.

Trött är jag. Den av hostningar uppstyckade natten har tagit på mig med.

irriterad

Glömde ringa electrolux. Får göra det i morgon, typiskt också. Hade sådant flyt och fick undan saker. I dag kom maken på att vi skulle köpa sex (!) växter på netto som också måste planteras, helst i kväll. Och så är det den där, ur ett kvinnoperspektiv helsågade, jäkla serien om 68 också. Jobb eller något i kväll kan ju bara glömmas.

oro i kroppen

Oro i kroppen. Är på G men saknar fokus just nu. Maken hämtar barnen så jag har en timme till på mig. Undrar vad jag skall lägga den på? Artikeln, föredragsförberedelser eller lektionsförberedelser? Eller bara allmän admin? Måste utnyttja all tid jag har, veckan går fort och tisdag till torsdag är maken borta så då är jag mer kringskuren.

trött men nöjd

Trött men rätt nöjd med helgen. Var på middag hos goda vänner i går, trevligt men rätt mycket vin och annat starkt. Barnen somnade förstås sent och har varit griniga i dag. Sonen har i och för sig varit hos en kompis nästan hela dagen men bröt ihop vid hemkomsten och dottern somnade före middagen och vaknade för en stund sedan. Själv var jag ute och sprang en ganska lång runda, dryga sju kilometer, och var helnöjd tills jag var tvungen att gå och lägga mig, helt knockad. Nu känns det bra dock. Förra veckan tränade jag två gånger - en löptur och en styrketräning - och denna vecka skall det bli minst två, kanske tre gånger. Milen till helgen, hade jag tänkt.

Nu är det bara en massa fix (godnattsaga och försök till läggning av dottern, läggning av sonen, kolla spisfläkten, eventuellt slänga in en tvätt) och sedan - sopranos, naturligtvis. I morgon en superstressig dag igen (men nu är jag laddad för det har inte varit något jobb i helgen alls).

en skön kväll

Det är inte så farligt stressigt på jobbet just nu. Nästa vecka blir nog rätt tung, både på jobbet och att maken är borta tre dagar. Men i eftermiddag har jag haft det helskönt - först en halvtimme på "after work beer", sedan en god middag (som maken lagat) och en ljuvlig stund med min dotter i trädgården medan kvällssolen färgade hela den lilla radhusplätten alldeles gyllene. Sonen tittar på fotbollsfilm med sin pappa och dottern fick till sin stora förtjusning duscha - hon var rent otroligt smutsig - innan jag gav henne välling och sedan läste för henne. Kajsa Kavat som hon nog egentligen är för liten för, men man skulle nästan kunna läsa vad som helst för henne, hon älskar det. Är som jag när jag var liten. Och när fotbollsfilmen är slut är det dags att natta sonen och sedan blir det någon film som jag är mer intresserad av.

I dag har jag igen haft den där känslan av att det kommer att lösa sig för mig. Den är lika härlig varje gång och varje gång följs den av samma känsla av oro, att man inte skall ha hybris, inte vara för kaxig, inte våga tro på den där turen som är så viktig och ack så flyktig i vår bransch. Men just nu känns det ändå som om att jag har det ganska bra och att allt kommer att lösa sig. Bäst att bara passa på att njuta av den när den är där. Snart nog förbyts den i något annat.

helt OK

Dagen har varit bra. Fått undan en massa småsaker och ett par inte så små saker på jobbet, sålt en del saker som stått i garaget i evigheter, varit med mina barn (middag: spaghetti med räkor och gremoulata) och snart skall vi se på film. Nu ligger ett mindre berg av tvätt och väntar på mig... Har varit rätt trött efter gårdagen men ändå helt OK.

uppförsbacke hela vägen

Hemkommen. Haft en bra dag. Kom verkligen i väg och tränade i eftermiddags och har dessutom cyklat som en galning fram och tillbaka under dagen så jag borde sova som en gris och ha träningsvärk i morgon. Dottern vaknade när vi kom hem. Sorgsen och nattjurig ville hon att jag skulle bära henne, men till sist gav hon med sig och somnade mjukt nerbäddad med en mamma som satt och gnolade och gned hennes lilla kropp genom täcket. Barnvakten - mamma - drog så snart vi kom hem, en timme senare än avtalat. Men det drog ut på tiden, inte de sociala plikterna utan föredragen och sedan susade vi hem genom den faktiskt ganska ljumma höstnatten, uppförsbacke hela vägen. Ingen direkt press i morgon, bara tusen små saker att fixa.

strulet löst

Nu sover också sonen. Och medan ramsan pyjamas-kissa-borsta tänderna upprepades som vanligt jobbade bakhjärnan på och morgondagens strul gav sig själv. Nu skall jag bara plita ner några stödord, sedan kan jag krypa till kojs med gott samvete.

Träffade en f d dagiskompismamma på stan och vi pratade om just det där med att jobba om kvällarna. Hon sade att brukade inte orka och jag tänkte att jag visste nog inte riktigt vad jag skulle göra om jag inte skulle jobba. Kanske är det inte ambition eller disciplin det är frågan om. Kanske har jag bara inget liv?

naked ambition

Fick ett bitterhetsutbrott i dag. På hur jämställdheten fungerar - eller snarare inte fungerar - och på de fördelar karlarna har. Min kollega som är jämnårig och i ungefär samma livssituation som jag, såg lite ställd ut. Men när jag började göra uttalanden om hur jag skulle försöka bete mig om jag någonsin kom i en maktsituation och sedan tog tillbaka dem med att man inte skall prata så för att man aldrig vet vad som händer, sade hon: "Jo, men du har ju alltid varit tydlig med vad du vill. Själv tänker jag aldrig så långt." Och jag blev nästan lite förskräckt för jag tänkte - är jag så uppenbar? För å ena sidan skäms jag inte för att jag är ambitiös, jag kan mycket väl erkänna att jag vill gå så långt man kan. Å den andra vet jag att i vår bransch är det så otroligt mycket bättre att låtsas att man inte är intresserad och det mest pinsamma skulle ju vara om alla såg på mig vad jag ville och så misslyckades jag. Det är OK att bara komma halvvägs om man aldrig har verkat vilja något annat. Halvvägs är ganska långt det också. Och å den ena sidan (igen!) är mitt jobb underbart och bara så länge jag får en möjlighet att utöva det, är jag FAKTISKT nöjd. Å den andra finns mina möjligheter att utöva det i min förmåga att avancera och förkovra mig inom det jag gör. Och å den tredje... varför anstränger jag mig så förbannat om det inte är naked ambition??? Samtidigt tror jag att jag har mina prioriteringar jävligt klara för mig: om jag visste att jag skulle gå bort inom ett år, skulle jag sluta jobba och bara vara med mina barn. Tror jag i alla fall.

Maken borta på jobb, återkommer i morgon. Panerad rödspätta med remouladsås och ungsstekt potatis, morot- och gurkstavar till middag. Varsin bit toblerone till efterrätt. Dottern höll på att somna framför Bolibompa, jag tog upp henne försiktigt och tog på henne pyjamas, gav henne välling. Hon var så mjuk och fin i min famn och skrattade sedan så gott åt Lilla Anna och trollerihatten innan hon somnade på riktigt, i sin säng. Jag har en massa strul att reda ut inför morgondagen men först skall jag mysa med barn två. Och i morgon, efter mina åtaganden, skall jag fuck all och gå och träna innan jag hämtar barnen, fixar middag och försvinner igen på en kombinerad jobb- och social grej på kvällen.

bollspel i skymningen

OK, något mindre stressad dag i dag. Hade massor med små saker att göra och fick det mesta gjort också. Hämtpizza i dag till kvällsmat (maken hämtade på dagis...) och sedan tågbanebygge och bollspel i skymningen. Nu skall vi se den där TV-serien om 68.

Lördag

Maken borta under eftermiddagen för att hålla föredrag på en temadag. Mitt enda jobb i dag var att registera mitt förslag till den där konferensen och det är avklarat (älskar lördagsgodiset, barnen blir så medgörliga att det är nästan skrattretande). Inte farligt bakfull efter gårdagens excesser. Köpte tulpan och påskliljelökar i dag, men jag vill ha lite snödroppar och vintergäck också. Kanske några scillor med... Blev så glad över att kärleksörten blommade i går och jag vet hur lycklig jag blev i våras när det började sticka upp lite grönt av alla höstens planteringar så det är väl ett sätt att pyssla om den mentala hälsan.

kärleksörten har slagit ut

Nu är jag berusad. Fredag. Och händelsevis, min fars 63-årsdag, om han hade levat. Så mamma och jag och barnen besökte graven och satte dit lite blommor, räfsade undan löv osv. Sedan åt vi middag hos mamma, sonens önskemiddag: lax och potatis och "sådan sås med prickar". Eftersom barnen roade sig själva (med undantag för en litet missöde då jag fick dra fram dammsugaren) och mamma fixade käket kunde jag och maken kollapsa med en flaska vin i fåtöljerna. Det var grymt skönt efter denna galna vecka. I dag har jag fått i väg en ansökan, skrivit klart en artikel, kompletterat en annan ansökan och blivit klar med det där förslaget till konferensen jag började på i går. Samtidigt som telefonen ringt, kolleger har dragit i mig om scheman och annat och min chef vill att jag skall fixa grejer. Dagens mantra har varit: måndag, måndag. Och måndagen var liksom fullbokad redan i går! En av oss kommer att bli utbränd i höst, sade maken. Vi har för mycket att göra, vi är för stressade. Tja, sade jag, för dottern hade just krupit upp i mitt knä med en rädisa från köket i munnen och jag var upptagen med att nosa på hennes underbara hår. Vi får väl se. Inte jag, tänkte jag för mig själv, inte jag. Not a chance. Baby, I was born to run.

Sedan åkte jag och barnen taxi hem och en liten solglimt skymtade fram över kvällshimlen. Kärleksörten har slagit ut och i morgon är det september.

stress igen

Ytterligare en hysteriskt sressad dag: Läste genom artikeln i morse, putsade lite på den och lämnade den sedan till en kollega för genomläsning (har plötsligt tappat självförtroendet och tror inte den håller). Därefter möte, som avslutades lite brådstörtat efter en och en halv timme för jag var tvungen att springa på ett lunchmöte, under vilket jag slafsade i mig dagens lunch, sedan rusa i väg för att ringa till fritids och säga att mormor skulle hämta sonen, sedan dagens TREDJE möte. Därefter statistiska sammanställningar, mail till folk som hade missat mötena, och sedan, äntligen klar, insåg jag att jag hade en timme på mig innan jag var tvungen att dra hem vilket innebar att jag hann påbörja en ansökan som skall vara inlämnad i morgon. Sedan hem, vinka av mormor, laga till en hastig, inte alltför lustig middag (spaghetti och köttbullar med ketchup, skalade morötter och lite tomat). Mys med barnen och godnattstund med dottern, sedan städa på barnens rum (tyst, tyst så inte dottern vaknade), i med en tvätt och lite bäddning. Nu skall jag natta sonen (hög tid) och sedan försöka bli antagen till en konferens.

världens bästa liv

Jag kommer att fixa deadlinen!!! Artikeln är nästan färdig, behöver bara skäras ner och putsas lite och det har jag TVÅ dagar på mig att göra. Är redo att slå volter av glädje! Printar ut den på min hysteriskt långsamma bläckstråleskrivare som trots inställningen "snabb normal" tar evigheter på sig och sprider papper över hela golvet. Vilken tur att jag kom ihåg att paginera! Klockan är två och nu har jag hela eftermiddagen på mig att mysa med barnen! Och solen skiner därute... just nu har jag världens bästa liv.

Jobbar hemma

Jobbar hemma i dag för sonen kräktes i morse. Två gånger. Ändå tror jag inte han är sjuk, tror bara det är "nerver" över allt nya med att börja förskoleklass. Vilken tur att jag har ett såpass flexibelt jobb att jag faktiskt kan jobba hemifrån. Tänker att min idé om att jag genom att lyckas kombinera barn och karriär skulle göra något feministiskt kanske bara bygger på en chimär eftersom jag har detta flexibla jobb och kanske har jag t o m omedvetet en gång valt det för att det skulle kunna gå att kombinera med småbarn. Så mycket jag släpat med barnen på, eller jobbat i småryck eller på kvällarna när de sover, så god kontakt med mor- och farföräldrar de har fått.

Det är klart att det är en lyxtillvaro. Men tro inte annat än att jag jobbat och jobbar som en slav för det...

bra jobbdag

Bra jobbdag, trots dålig sömn under natten. Satt till strax före sju. Tror jag reder ut den där deadlinen på fredag. I morgon kväll skall jag gå på bio med barnen och låta maken jobba. På torsdag ställer mamma upp. Och på fredag är det... fredag. Dottern har somnat och sonen kallar från bottenvåningen. Bäst jag går.

Får inte glömma: gymnastik i morgon.

Stress

Vansinnigt stressig dag: jobbansökan som tog HELA dagen. Det ligger inte för mig att vara prydlig och ordentlig så det tar så grymt lång tid att verka som om man är det, varje papper printas ut minst fyra gånger (vilket jävla slöseri). Sedan dagis, fritids, hem, leka, mat (uppvärmda rester från i går), paniksamtal från maken som var sen från sitt möte, knacka på hos grannen för nödbarnvakt i ca 40 minuter, i väg till föräldramöte (kom försent, mobilen ringde så snart jag satt mig, kände mig som en idiot), hem strax innan det var slut, avlösa maken vid godnattläsandet för han skulle i väg. Natta barn ett, trösta mycket trötta barn två och sedan natta barn två. Nu borde jag sätta mig och jobba (deadline fredag) men nej, nej, nu måste jag varva ner. Skall se film. Skall bara hänga tvätt först. Skall bara vika tvätt först så tvätten får plats i torskåpet. Skall bara vika tvätt, lägga in tvätt, hänga tvätt och SEDAN skall jag titta på film.

återdomesticering

Trött efter en trevlig jobbhelg - intensivt arbete, intensivt umgänge på kvällen. Drack inte mer än att jag har mått OK i dag. Får så positiv feedback att jag bara vill hoppa rakt upp och ner, samtidigt är konkreta framgångar långt borta.

Vid hemkomsten: återseendets glädje. Efter ett drygt dygn av en tillvaro utan matlagning, utan plocka städa, utan konflikthantering och då jag kunnat föra ett samtal utan att bli avbruten en miljon gånger känns hemlivet både främmande och välbekant på en och samma gång. Att återdomesticera sig. Löpning, spaghetti med köttfärssås, bad och städning.

om immanensen

Du har fastnat i immanensen, sade min (kvinnliga) chef till mig en dag för länge sedan när jag oroade mig över en missad tvättid under fikat. Simone de Beauvoir menade att kvinnor satt fast i immanensen, det vill säga i vardagens blöjor, matlagning, tvätt, städning och att det därifrån var svårt att transcendera till de högre nivåer som behövdes för intellektuellt arbete, för konstnärligt skapande, för maskulina stordåd. Det är skillnaden mellan det lilla livet, det privata, det personliga, det triviala, och det stora livet, det offentliga, det universella, det viktiga.

Och kanske är det rätt. Åtminstone är det inte kanske inte så dumt att emellanåt kunna kasta av sig immanensens bojor och sväva rakt ut under tankens himlavalv. Samtidigt tror jag att det ligger ett feltänk i det. Utan immanensen skulle jag bli galen. Utan att kunna fly immanensen skulle jag nog också bli galen, men om man försöker tänka sig en karriär utan barn, utan något som håller fast en i livet, som tvingar en att ha perspektiv på tillvaron, som sätter proportion på allt annat, som ger en upprepningens estetik åt varje dag och en oförutsägbarhet åt varje stund. Utan lökhackande och potatisskalande, utan smutsiga barnahänder, utan vinterkräk och hösthosta, utan diskussioner om hur många gånger man skall torka sig efter man bajsat eller varför man måste borsta tänderna varje kväll. Utan små varma mjuka kroppar som kryper intill, små armar som håller om, utan idiotkonflikter om vem som skall trycka på hissknappen. Jag vet att det finns massor med människor som gör det, frivilligt eller ofrivilligt. Jag kan bara tala för mig själv.

Varför är detta en feministisk diskussion?

Lugnet har sänkt sig

Sonen ser på fotboll med sin pappa. Tycker om att höra dem byta fotbollsord på bottenvåningen, hans fina sexårsröst som frågar och kommenterar, pappa som mjuk i rösten berättar för honom om de olika spelarna och lagen. Dottern sover sedan länge. Lugnet har sänkt sig. Själv sitter jag och skickar peppande ord till en arbetslös kollega, innan jag skall sätta mig och jobba en timme.

Möjligheterna som gick förbi

Träffade en gammal kvinna i dag och lyssnade på hennes berättelser om det förflutna. De var som livet själv, kanske med en dragning åt det tragiska hållet, men som hon själv sade: jag hade det bra, jag var nöjd. Men en av berättelserna handlade om möjligheterna som gick förbi, att dröja med att ta kontakt tills det är nästan försent, tills livet är nästan över. Den berörde mig för jag kunde känna igen mig såväl i den. Måste bättra mig på den punkten.

Två andra samtal i dag, båda om framtiden. Blev lite förväntansfullt hoppfull, men den som lever får se och det är ingen mening med att hoppas. Bara stirra rakt ner och marschera på. Inte tänka. Inte i det här läget i alla fall.

På kvällen: fiskpinnar, ris och rosa sås (ketchup, tomatpuré, lätt creme fraiche med en klick majonnäs, salt och peppar), skalade morötter till. Ananas till efterrätt.

Augustimelankoli

Vindarna sveper kring radhuset. Mulen augustimelankoli. Letar alltid efter snabba recept som passar barnen. I dag blev det pasta carbonara. Bacon, ägg, parmesan och spaghetti finns alltid hemma och matlagningen tar under en halvtimme. Egentligen är det lugnet före stormen just nu på jobbet men jag är som vanligt stressad. Mår nog faktiskt bäst när saker och ting händer, är dålig på att förbereda. Kanske har jag fel jobb? Jag älskar mitt jobb, brukar jag säga, älskar att vara stressad småbarnsmamma och att växla från Max potta och smutsiga jeans till kavaj och föredrag. Om ett halvår kanske jag inte har något jobb.