the day the earth stood still

... eller i alla fall jag. Är helspattig och går in på sidan där resultaten läggs ut var tionde minut. Tvingar mig själv att arbeta lite mellan varje koll. Önskar jag hade varit bortrest eller engagerad för något föredrag eller haft undervisning, i stället för att sitta här med det tråkigaste av allt: rättning. Tror dock inte jag är ensam. Försöker bara tänka att ingenting förändras av det oundvikliga nejet, det förändras bara av ett ja. Med ett nej fortsätter mitt jobb och min karriär som det har påbörjats --- med lösa vikariat, lösa timmar och oändliga ansökningsprocesser, artiklar som skrivs på "fritiden", vad nu det egentligen är och förhoppningsvis ett och annat föredrag. Och det är helt OK ett slag till. (Hur länge då? Ett år till? Sedan slår LAS in och jag får svårare att få jobb för folk har inte råd att anställa mig på riktigt.) Och vad gäller det inbillska självförtroendet är det bara nyttigt att åka på stryk. Ibland tänker jag mig att akademin bara handlar om vem som kan ta mest stryk och fortsätta stå. Att man måste vara en sådan där docka med en tyngd i botten som reser sig upp hela tiden.

Jag är bättre nästa år. Betydligt bättre. Tre artiklar på ett år, undervisning, föredrag... Men jag kanske skall byta projekt. När det oundvikliga nejet har kommit måste jag ha en plan B och jag tror jag har det, en ganska ödmjuk sådan men en genomförbar. Alltid en ny idé som man kan ta fasta på när det man helst vill faller. Det är viktigt. En "fall back position". Då klarar man sig alltid. Eller som jag sade när jag var mammaledig --- man måste ha en plan men man måste också vara redo att improvisera och ha vissa idéer om hur man i så fall skall göra det.