tio dagar kvar

Har räknat ut att jag jobbade femtio timmar denna veckan. Då har jag ändå hämtat barnen mellan fyra och halvfem tre dagar och varit hemma klockan kvart i fem en dag och fem över sex en annan för att maken behövde jobba på kvällen. Samt att jag höll det där föredraget i går (en timme till) och att jag förbereder undervisning nu (en-två timmar till). Hoppas jag fixar detta. Det är nu tio dagar kvar till DON och jag undrar om jag inte jobbar så mycket, så effektivt, så bra för att jag tror att det ger god karma och för att distrahera mig själv. Jag hinner helt enkelt inte tänka på det så mycket. Samtidigt inser jag ju att jag hoppas. Jag hoppas så mycket att det gör ont, för jag inbillar mig att jag har en chans. Och det är de där jäkla samtalens fel, det stör mig något så utavbarahelvete för utan dem hade jag nog inte börjat denna fåfänga förhoppning. Och det är kanske den som håller mig gående. I så fall lever jag farligt när nejet kommer. Hela det här året har bara gått ut på att göra mig själv så konkurrenskraftig som möjligt. Får inte glömma det, för det har jag ju gjort. När jag gjorde den där sabla ansökan var jag nog inte hälften så konkurrenskraftig som jag är nu.