om immanensen

Du har fastnat i immanensen, sade min (kvinnliga) chef till mig en dag för länge sedan när jag oroade mig över en missad tvättid under fikat. Simone de Beauvoir menade att kvinnor satt fast i immanensen, det vill säga i vardagens blöjor, matlagning, tvätt, städning och att det därifrån var svårt att transcendera till de högre nivåer som behövdes för intellektuellt arbete, för konstnärligt skapande, för maskulina stordåd. Det är skillnaden mellan det lilla livet, det privata, det personliga, det triviala, och det stora livet, det offentliga, det universella, det viktiga.

Och kanske är det rätt. Åtminstone är det inte kanske inte så dumt att emellanåt kunna kasta av sig immanensens bojor och sväva rakt ut under tankens himlavalv. Samtidigt tror jag att det ligger ett feltänk i det. Utan immanensen skulle jag bli galen. Utan att kunna fly immanensen skulle jag nog också bli galen, men om man försöker tänka sig en karriär utan barn, utan något som håller fast en i livet, som tvingar en att ha perspektiv på tillvaron, som sätter proportion på allt annat, som ger en upprepningens estetik åt varje dag och en oförutsägbarhet åt varje stund. Utan lökhackande och potatisskalande, utan smutsiga barnahänder, utan vinterkräk och hösthosta, utan diskussioner om hur många gånger man skall torka sig efter man bajsat eller varför man måste borsta tänderna varje kväll. Utan små varma mjuka kroppar som kryper intill, små armar som håller om, utan idiotkonflikter om vem som skall trycka på hissknappen. Jag vet att det finns massor med människor som gör det, frivilligt eller ofrivilligt. Jag kan bara tala för mig själv.

Varför är detta en feministisk diskussion?