stafett

En riktigt jobbig vecka är snart över. Hell week hade varit rena kindergarten i jämförelse. Maken och jag har haft stafettlöpning med barnen som stafettpinnar. Det känns aldrig riktigt bra. Men det har verkligen varit så, att när jag har varit hemma har han varit borta och tvärtom. Men nu börjar också den här jobbiga perioden gå mot sitt slut och det är en väldig lättnad. Har redan en massa våta drömmar om vad jag skall göra när det lättar men det är nog bäst att hålla ambitionsnivåerna på en lagom nivå: julpyssla lite med barnen och försöka sköta det jobb som återstår utan att stressmätaren slår i taket.

Maken var och badade med dem i eftermiddags. Vi åt en synnerligen simpel middag, burksoppa och smörgåsar (får ångest när jag tänker på glutamaten för vi äter ju rätt mycket färdigmat - alla hårt yrkesarbetande föräldrars räddning), mös lite med barnen innan läggdags. Sedan försvann maken igen med det sena tåget. Jag satte mig och såg Death Proof. Som var sådär, jag gillade hans rekonstruktion av den typen av film men jag tycker inte längre - som jag tyckte när jag såg Reservoir Dogs och Pulp Fiction i tjugoårsåldern - att Tarantino är någon vidare skicklig dialogförfattare. Han försöker vara så übercool att det till sist blir lite löjligt. Och så har jag försökt ordna en ersättare inför morgondagen eftersom jag måste vara hemma och vakta tvättmaskinsreparatören.