down to the river

En lång, bitvis jobbig, bitvis mycket bra söndag är snart till ända. Endast sonens läggning och Harry Potterläsning samt föreläsningsförberedelser återstår. Det är väldigt mysigt att vara alldeles själv med barnen och sanningen att säga --- maken stökar faktiskt ner mycket mer än barnen. Sedan städar han ju förstås också - en skicklig iordningställare är han - så det går väl på ett ut, men... om jag får vara lite självupptagen och det får jag eftersom det är min blogg, så städar han ju när det passar honom medan stöket sker hela tiden... när jag är själv, stökar jag och barnen till det men jag städar när det passar mig, dvs lite smått mest hela tiden. Sonen har lekt med kompisar hela dagen och dottern har lekt själv och med mig, samt varit ute både på lekplatsen och på en cykeltur genom stan och till mitt jobb när jag var tvungen att hämta saker så jag skulle kunna sitta och förbereda mig. Vi har ätit lättlagat men gott: pasta med pesto till lunch och lax, potatis och "sås med prickar", dvs creme fraiche blandat med stenbitsrom. Jag köpte ett fantastiskt gott dinkelbröd på stan i går som jag åt fyra mackor av i morse --- tror att jag har återhämtat mitt viktfall från början av veckan.

Fick mail från en amerikansk vän som flyttat till LA. Nostalgin slog till med all kraft när jag kollade upp hans nya adress. Undrar om jag någonsin kommer dit igen? När novemberdimman sveper in radhuset och träden sträcker sina kala grenar mot himlen kan jag inte låta bli att gnola "i'd be safe and warm if i was in la". Nu är det ju Portugal som gäller närmast, en jobbresa men i alla fall, men det är i alla fall varmare där än här.

Har fått massor med erbjudanden om jobb till våren. Skulle kunna jobba 120%, kanske t o m mer, om jag ville. Men denna höst har det varit drygt hundra procent och jag pallar inte mer, jag gör faktiskt inte det. (Om man räknar allt obetalt arbete är det ju betydligt mer än 100%, i och för sig, men obetalt arbete räknar jag med att göra till våren också.) Dessutom har undervisningen denna höst till stor del varit sådant jag gjort tidigare medan till våren blir det mesta nytt. Jag vill ha jobb, fast jobb eller forskningspengar, eller bara någon som räcker ner sin hand någonstans uppifrån och säger "om du härdar ut ett år till så fixar det sig sedan". Har sprungit racet i ett år nu, exakt i dag, och jag känner mig så jävla sliten, trots allt prat om "born to run" och så vidare. Man har bara ett liv.

Kanske är jag bara lite nedstämd just nu för att jag vet att jag borde sitta och förbereda mig och jag är så trött så det skriker i kroppen och jag har en tuff vecka framför mig också. Egentligen älskar jag ju det jag gör, älskar att komma till jobbet, trivs med mina kolleger, gillar studenterna och atmosfären och att jag tjänar pengar på att göra de två saker jag alltid velat göra är ju i sig något jag bara skall vara tacksam över.