stress och ångest

Vilket liv. Just nu slår november till med stress, panik, utarbetning, mörker, mörker, mörker med all kraft. Förra veckan hamnade jag i en riktigt sjuk stresspanik och när livet blir sådär att man liksom hela tiden springer efter och försöker lappa ihop saker så mår man inte bra. Efter en ganska trevlig och vilsam helg lyckades jag dra på mig magsjuka och i söndags kväll, när jag skulle jobbat undan en hel massa som legat på hög för att vara i kapp inför denna vecka, låg jag ömsom på knä framför toaletten, ömsom i en darrande hög under täcket. Sov till och från under natten, vaknade vid fem och var dålig igen, deckade och sov till tio - förutom en kort parentes då jag hjälpte maken att komma i väg med barnen runt åtta-halvnio. Tvingade min darriga, svaga kropp på fötter, drack en kopp hönsbuljong och lyckades släpa mig till tåget. Höll en oförberedd föreläsning, åkte till mina svärföräldrar, deckade, vaknade pigg på tisdag morgon och höll ytterligare en oförberedd föreläsning. Sedan hem igen, seminarium på kvällen och föreläsning morgonen därpå (i går alltså).

Det är också total kris med allting: tvättmaskinen sönder, bilen behöver repareras för en skada som i och för sig inte är akut men ändå måste fixas, sonen har värsta sexårskrisen och jag har en miljon saker att göra och ångest för att jag missköter mitt jobb, ångest för att jag är för lite med mina barn, ångest för att det skall ha varit vinterkräksjukan och att det skall gå rundgång i det i familjen så att vi är sjuka i en månad. Nu lever jag på proviva och håller tummarna.

Ett positivt besked åtminstone: blev antagen till en konferens jag jättegärna vill åka på. Fick besked i går och att läsa "accepted" efter den senaste tidens nej kändes faktiskt lite stärkande.

Och nu: back to work.