självförtroende

Trött, trött, trött och känner mig lite otillräcklig. Det känns just nu som om min son behöver mig lite extra mycket och jag har det inte riktigt i mig, inte när jag är ensam med dem. Det är alltså inte en kluvenhet mellan jobb och barn utan mellan de två barnen, där dottern fortfarande är så liten att hon helt enkelt kräver mer tid och plats och utrymme och tålamod och så vidare. Och sonen som är ganska stor får stå lite åt sidan. Antar att det är något som alla med mer än ett barn känner vid tillfälle, men det gör det inte lättare när det sker.

Lite breakthrough på jobbet i dag, fick tag på en kvinna jag sökt i över en vecka. Och när jag hörde vad hon hade att säga blev jag nästan lite mörkrädd för det projekt jag är delansvarig för, för det är betydligt större än jag trodde och kräver en vuxenhet, ett ansvar och framför allt en världsvanhet som jag inte riktigt känner att jag har. Men när jag var studentkårsaktiv såg jag den ena mindre begåvade killen efter den andra ställa upp på uppdrag och poster som de egentligen inte var stora nog för. Och här kan man bara dra slutsatsen att om det är sant som det sägs om tjejer, att de är alldeles för självkritiska medan killar direkt tänker att det här fixar jag, så kanske jag bara är alldeles för självkritisk. Att jag borde försöka i alla fall. Låtsas att jag har det där självförtroendet som någon däruppe i makthierarkierna tycks tro att jag har.