mäns våld mot kvinnor

Ganska lugnt i dag, trots att maken är borta (sista veckan nu). Jag trivs rätt bra med att vara själv och när det inte kör ihop sig på jobbet eller med sjuka barn funkar det bra. Stressigt på morgnarna är det ju, men inte värre än att det går.

Det har varit debatt om män som slår på Isobels blogg apropå Unni Drougges bok. Jag läste Isobels inlägg och tyckte det var bra, det väckte liksom frågor som kändes i magen, som gjorde ont i en att tänka på. Som om det personliga ansvaret. Som dömdas rätt att försöka fortsätta verka i sin profession och i samhället. I princip är jag emot att stigmatisera människor - har man blivit dömd och straffad borde skulden till samhället vara sonad. Oavsett vad man gjort. Det är ju bland annat därför vi har ett rättssystem. Väl??? Samtidigt har jag en bekant som jag helt förträngde bekantskapen med när han blev dömd för ett mycket allvarligt brott. Länge hade jag ett obehag inom mig för det, det kändes som om jag var en dålig människa på något sätt. (Hur kan man tänka sig att brottslingar skall kunna rehabiliteras tillbaka till samhället om alla deras vänner och bekanta tar avstånd från dem?) Så småningom insåg jag varför jag inte ens ville låtsas om att han fanns - han hade brutit mot ett fullständigt grundläggande förtroende människor emellan, att man helt enkelt inte gör vissa saker. Han hade inte gjort dem mot mig, men om han hade gjort dem mot någon annan, vad fanns det som sade att han inte skulle ha gjort dem mot mig? Jag tänkte på vissa lägen när vi hade varit ensamma och blev skräckslagen när jag tänkte på dem. Så det hade ingenting med principer eller behov av att ta avstånd från vissa brott eller markera eller något, det var bara ren och skär... feghet? självbevarelsedrift?

I det fall som diskuterades på Isobels blogg, finns det ju dessutom något slags genusdimension. Att hustrumisshandel möjligen inte ses som så allvarligt, utan ett brott man kan bortse från. Det är också en sådan där tung och obehaglig fråga att tänka på, om det finns något slags överseende med hustrumisshandel i det sociala livet jämfört med andra brott. En pedofil blir ju hatad, både i fängelset och på arbetsplatsen. (Tror jag i alla fall, får erkänna att jag vet väldigt lite om hur man ser både på hustrumisshandlare och på pedofiler in real life...)

Den tredje jobbiga saken i sammanhanget är de kvinnor som lever ihop med destruktiva män som slår dem eller misshandlar dem på annat sätt. Det är så lätt att säga vad de borde eller vad de skulle --- ett av unni drougges barn skrev i kommentarerna i bloggen och det var någon som var snabb på att säga att man har ett ansvar inför sina barn att skydda dem från en destruktiv relation som mamma (eller för den delen pappa) har med någon. Och det låter ju självklart. Alla vill ju det. Men alla kan inte det. Och alla gör inte det. Och det behöver verkligen inte handla om misshandel för att ett förhållande skall vara dåligt för barnen, det kan vara betydligt mer subtilt än så. Hur skall man veta när man skall gå?

Nej, nu försöker barnen låtsas att de är Dash i Superhjältarna och springer i kapp precis bakom mig och dottern måste lägga sig innan hon säckar ihop alldeles. Och middagsbordet är fortfarande inte tömt!!! Gotta go.