obehaglig förtröstan

Jo, det påverkar mig. På ett obehagligt sätt, som samtidigt är bedrägligt behagligt. Det finns en förtröstan och ett självförtroende i mig som bara är byggt på lösa rykten och indikationer. Det vill säga helt ogrundat. Från ett distanserat perspektiv är det intressant att studera den psykologiska effekten på en människa (mig, alltså) av att man inbillar sig att någon tror på en. Och det är läskigt att se vilken betydelse det har. Och vilken matta som kommer att ryckas från under mina fötter när det oundvikliga nejet kommer. Så fåfängt. Så otroligt fåfäng människan (eller jag då) är, så benägen att tro gott om sig själv vid minsta lilla uppmuntran.

Har tagit det lugnt efter jobbet i dag. För lugnt, kanske, orkade inte laga mat utan det blev mackor och sedan popcorn till barnen som fick titta på film. Orkade bara inte. Men jag brukar fixa käk, brukar tänka på kostcirkeln och vitaminer och sådant där, och man kan inte vara perfekt jämt. Hela helgen är dessutom uppbokad med olika saker så det blir liksom ingen vila någonstans. Skall hålla föredrag på söndag kväll och det är inte ens riktigt klart än, så det kommer att hänga över mig tills det är över. Hade tänkt försöka springa milen med maken i helgen men det river i halsen (konjaken i onsdags sköt nog bara upp sjukdomsutbrottet) och kittlas i näsan så det blir nog inget med det.